Sandra svarar
sanna om Jag har "tystnadsplikt":
I många år har mina tankar kretsat kring mat, kalorier och träning osv. För ca ett år sedan blev det allvarligare och jag fick otrolig ångest när jag åt vilket ledde till att jag började kräkas. Höll på så i ungefär ett halvår tills jag fått ordning på träning osv, tankana fanns kvar men så länge jag tränade gick det bra. Sedan i höstas blev jag allvarligt sjuk och gick ner väldigt mycket i vikt, när jag blev frisk gick jag självklart upp allt det igen (ca 15 kilo), på en vädligt kort tid och jag fick inte träna heller. Började fokusera väldigt mycket på vad jag åt. vid årsskiftet tog det slut mellan mig och min pojkvän, det kändes som att jag inte dög till någonting alls och eftersom mat-tankarna redan börjat komma tillbaka så blev det värre då.
Jag slutade känna något sug efter mat, och sedan när jag väl åt så mådde jag bara dåligt, väldigt mycket ångest. Jag äter inte om jag inte kan kräkas efter, vilket gör att jag bara kan äta ca ett mål om dagen, som jag då antingen kräks upp av mig själv pga ångest, eller så börjar jag må så illa att det går av sig själv.
Mitt problem är att jag har väldigt svårt att se mig själv som sjuk, har döljt det här för mina föräldrar för jag vet att dom aldrig skulle förstå, det är endast 2 personer i min omgivning som vet om detta. Är jag sjuk, och vad har jag isåfall ? Vad tycker du att jag ska göra ?
Sandra svarar:
Jag är som sagt ingen expert men vad jag däremot kan säga är att du helt klart har en ätstörning. Det är vanligt att man glider tillbaka i gamla beteenden (minskar på maten, kräks, övermotionerar etc) när man mår dåligt eller är med om något jobbigt eftersom man antingen vill straffa sig själv eller snabbt få "kontrollen" över något. Det kan vara att det tar slut med pojkvännen, någon nära dör, studierna går dåligt, företaget går i konkurs etc etc. Även när man blir friskförklarad så finns alltid risken att trilla tillbaka om det skulle hända något eller om man helt enkelt mår dåligt. Här gäller det dock att ta sitt förnuft till fånga och hur många gånger man än trillar ner - alltid ställa sig upp.
Du säger att du antingen kräks p.g.a ångest eller att det kommer av sig självt. Det kan jag säga dig att så är det inte, även fast det "kommer av sig själv" så är det ditt psyke som har påverkat din hjärna och får dig att tro att du mår illa och måste spy. (negativ) Tankekraft. Du vet säkert redan att vi behöver mat för att överleva, att man förstör kroppen av att kräkas och tappar livslusten av att svälta. Ändå fortsätter du. Det betyder att du är så pass dålig att du behöver hjälp. Så vad jag tycker du ska göra är att vända dig till någon du litar på (mamma, vän, syster etc) och berätta att du mår dåligt. Sen kontakta antingen BUP, vuxenpsyk, skolkurator (beroende på hur gammal du är) där du kan få komma och prata och där ni sedan tillsammans bestämmer hur du ska bryta mönstret och få ett sunt förhållande till mat.
Det är bara DU själv som kan göra något åt det. Men kasta inte bort fler år, livet är för kort. Lycka till, jag tror på dig. Kram!
I många år har mina tankar kretsat kring mat, kalorier och träning osv. För ca ett år sedan blev det allvarligare och jag fick otrolig ångest när jag åt vilket ledde till att jag började kräkas. Höll på så i ungefär ett halvår tills jag fått ordning på träning osv, tankana fanns kvar men så länge jag tränade gick det bra. Sedan i höstas blev jag allvarligt sjuk och gick ner väldigt mycket i vikt, när jag blev frisk gick jag självklart upp allt det igen (ca 15 kilo), på en vädligt kort tid och jag fick inte träna heller. Började fokusera väldigt mycket på vad jag åt. vid årsskiftet tog det slut mellan mig och min pojkvän, det kändes som att jag inte dög till någonting alls och eftersom mat-tankarna redan börjat komma tillbaka så blev det värre då.
Jag slutade känna något sug efter mat, och sedan när jag väl åt så mådde jag bara dåligt, väldigt mycket ångest. Jag äter inte om jag inte kan kräkas efter, vilket gör att jag bara kan äta ca ett mål om dagen, som jag då antingen kräks upp av mig själv pga ångest, eller så börjar jag må så illa att det går av sig själv.
Mitt problem är att jag har väldigt svårt att se mig själv som sjuk, har döljt det här för mina föräldrar för jag vet att dom aldrig skulle förstå, det är endast 2 personer i min omgivning som vet om detta. Är jag sjuk, och vad har jag isåfall ? Vad tycker du att jag ska göra ?
Sandra svarar:
Jag är som sagt ingen expert men vad jag däremot kan säga är att du helt klart har en ätstörning. Det är vanligt att man glider tillbaka i gamla beteenden (minskar på maten, kräks, övermotionerar etc) när man mår dåligt eller är med om något jobbigt eftersom man antingen vill straffa sig själv eller snabbt få "kontrollen" över något. Det kan vara att det tar slut med pojkvännen, någon nära dör, studierna går dåligt, företaget går i konkurs etc etc. Även när man blir friskförklarad så finns alltid risken att trilla tillbaka om det skulle hända något eller om man helt enkelt mår dåligt. Här gäller det dock att ta sitt förnuft till fånga och hur många gånger man än trillar ner - alltid ställa sig upp.
Du säger att du antingen kräks p.g.a ångest eller att det kommer av sig självt. Det kan jag säga dig att så är det inte, även fast det "kommer av sig själv" så är det ditt psyke som har påverkat din hjärna och får dig att tro att du mår illa och måste spy. (negativ) Tankekraft. Du vet säkert redan att vi behöver mat för att överleva, att man förstör kroppen av att kräkas och tappar livslusten av att svälta. Ändå fortsätter du. Det betyder att du är så pass dålig att du behöver hjälp. Så vad jag tycker du ska göra är att vända dig till någon du litar på (mamma, vän, syster etc) och berätta att du mår dåligt. Sen kontakta antingen BUP, vuxenpsyk, skolkurator (beroende på hur gammal du är) där du kan få komma och prata och där ni sedan tillsammans bestämmer hur du ska bryta mönstret och få ett sunt förhållande till mat.
Det är bara DU själv som kan göra något åt det. Men kasta inte bort fler år, livet är för kort. Lycka till, jag tror på dig. Kram!
Jag har "tystnadsplikt"
Får några kommentarer då och då med två olika frågor.
Nummer ett:
Om jag mailar dig, säger du då det till någon (jag bor i Piteå så du vet nog vem jag är)?
Nummer två:
Kommer du kontakta läkare eller typ föräldrar om man är riktigt dålig?
Jag tänkte ta och reda ut det här nu en gång för alla. Om man mailar mig så kommer jag under inga som helst omständigheter att föra det vidare. Det ni säger till mig det stannar hos mig. Det lovar jag! Ni kan komma fram till mig och snacka på krogen och så länge inte NI väljer att ta upp något så kommer jag låtsas som ingenting. Ni behöver absolut inte tänka att jag dömer, granskar eller springer fram till någon på krogen "TJA, HUR GÅR DET MED ATT SLUTA KRÄKAS?".
You get my point? Och hur dåliga ni än är så kommer jag aldrig att berätta för någon eller ta kontakt med era föräldrar. Meningen med denna blogg är inte att tvinga er att bli friska, utan att få er att VILJA bli friska och kämpa. Så, då vet ni det! Jag har inte hunnit göra så många inlägg här eftersom det tar så mycket tid att svara på alla mail och sen har jag ju ett liv och en till blogg. Men som tur är så har jag ju ett inlägg fullt med grejer ni vill att jag ska skriva om så jag ska börja beta av där nu. Tusen kramar! :}
Nummer ett:
Om jag mailar dig, säger du då det till någon (jag bor i Piteå så du vet nog vem jag är)?
Nummer två:
Kommer du kontakta läkare eller typ föräldrar om man är riktigt dålig?
Jag tänkte ta och reda ut det här nu en gång för alla. Om man mailar mig så kommer jag under inga som helst omständigheter att föra det vidare. Det ni säger till mig det stannar hos mig. Det lovar jag! Ni kan komma fram till mig och snacka på krogen och så länge inte NI väljer att ta upp något så kommer jag låtsas som ingenting. Ni behöver absolut inte tänka att jag dömer, granskar eller springer fram till någon på krogen "TJA, HUR GÅR DET MED ATT SLUTA KRÄKAS?".
You get my point? Och hur dåliga ni än är så kommer jag aldrig att berätta för någon eller ta kontakt med era föräldrar. Meningen med denna blogg är inte att tvinga er att bli friska, utan att få er att VILJA bli friska och kämpa. Så, då vet ni det! Jag har inte hunnit göra så många inlägg här eftersom det tar så mycket tid att svara på alla mail och sen har jag ju ett liv och en till blogg. Men som tur är så har jag ju ett inlägg fullt med grejer ni vill att jag ska skriva om så jag ska börja beta av där nu. Tusen kramar! :}
Sandra svarar
Linnea 15 år om några dagar 16.. om Ätstörning UNS:
För 1,5 år sedan blev jag diagnostiserad Anorexia Nervosa med snudd av Bulimi, dock hade jag haft ätstörningar i 3 år. I alla fall så åt jag lite, väldigt lite. Det kunde bli några gurkbitar på en dag. Under middagarna så brukade jag ändå äta en vanlig portion (Aldrig hetsäta) Däremot gav middagen mig ångest och jag brukade spy efter maten (Ingen visste det då..). Sedan blev jag upptäckt med att jag spydde, dels för min viktnedgång på 14 kilo. Från början var jag heller inte överviktig. Som smalast vägde jag 41 kilo och var 165 cm. Jag slutade besöka BUP i somras och sjukhuset med. (Tänker att det är bättre att jag berättar lite om mig för att underlätta innan frågorna). Nu till mina funderingar och frågor:
Jag börjar glida tillbaka igen. Har blivit deprimerad igen och blir tvingad till att börja ta medicinen igen och på återbesök till BUP som jag trodde var sista gången i somras. Mina tankar och ångesten börjar komma tillbaka och även mitt beteende. Mamma vet inte att jag trixar med maten igen,. Men säger att jag blivit deprimerad. Jag tror att hon funderar eftersom att jag rasat i vikt de senaste 3 månaderna.
1. Vad ska jag göra? Jag kan inte säga att jag börjat om? Jag är för rädd för sjukhuset och all kontroll alla hade över mig.
2. Varför tycker jag att det är lättare och får mindre ångest av att äta godis och dricka mängder vatten istället för en macka eller en filtalrik? Det är ju mer kalorier i godis?
3.Jag äter mängder godis och äter mindre mat ändå går jag ner, varför?
Mamma tror att jag har diabetes pågrund av mitt vattendrickande och godisätande, jag dricker ca 3 – 4 liter vatten per dag. Snälla hjälp mig, Kram och du har en superduper bra blogg!
Sandra svarar:
1. Klart du kan! Det är det absolut bästa du kan göra. Du kan inte hålla på såhär resten av livet, förr eller senare kommer hon märka att du har fallit tillbaka. Att du skjuter på det oundvikliga gör bara att vägen tillbaka blir längre. Berätta för din mamma att du har fallit tillbaka så LOVAR jag dig att hon blir glad (för att du är så stark och ärlig) och kommer att hjälpa dig att bestämma hur ni ska göra framöver. Sjukhus är inte roligt men kom ihåg att dom är utbildade och bara vill dig väl. Maten är din medicin.
2. Jag var (är) precis som du. Jag åt godis istället för mat, det var mycket lättare. Jag kan inte säga varför man får mindre ångest av godis än mat men jag vet att det är många med ätstörningar som tycker det. Kan vara för att det inte ger samma mättnadskänsla men jag vet inte.
3. Det spelar ingen roll VAD man äter, det handlar om kalorier ut och kalorier in. Du kan äta godis/chips/grädde och gå ner i vikt lika mycket som att du kan äta frukt och sallad och gå upp i vikt. Allt handlar om mängden samt det totala intaget och såklart, hur mycket man rör på sig.
Att kolla upp diabetes kan vara en bra grej iom att du dricker så pass mycket men nja. Jag tvivlar. Isåfall om ni har det i släkten. Många dricker mycket vatten just för att dämpa hungern och det är något som kan ligga undermedvetet. Men som sagt, berätta för din mamma att du har fallit tillbaka - hon kommer att märka det förr eller senare. Och du vill väl komma ut ur helvetet en gång för alla? Kom igen, inse ditt eget värde! Du är VÄRD att må bra och ha ett liv! Lycka till och tusen kramar!
Kom ihåg att det inte spelar någon roll hur många gånger du faller tillbaka. Det viktigaste är att du ställer dig upp efter varje fall. Ett kliv bak - två fram! Att falla tillbaka är inget misslyckande eller ett bevis på att du inte kan bli frisk utan något som alla måste räkna med. Man blir inte frisk över en natt! Det krävs tid och tålamod. Och såklart - Viljan! Har du det så klarar du allt.
För 1,5 år sedan blev jag diagnostiserad Anorexia Nervosa med snudd av Bulimi, dock hade jag haft ätstörningar i 3 år. I alla fall så åt jag lite, väldigt lite. Det kunde bli några gurkbitar på en dag. Under middagarna så brukade jag ändå äta en vanlig portion (Aldrig hetsäta) Däremot gav middagen mig ångest och jag brukade spy efter maten (Ingen visste det då..). Sedan blev jag upptäckt med att jag spydde, dels för min viktnedgång på 14 kilo. Från början var jag heller inte överviktig. Som smalast vägde jag 41 kilo och var 165 cm. Jag slutade besöka BUP i somras och sjukhuset med. (Tänker att det är bättre att jag berättar lite om mig för att underlätta innan frågorna). Nu till mina funderingar och frågor:
Jag börjar glida tillbaka igen. Har blivit deprimerad igen och blir tvingad till att börja ta medicinen igen och på återbesök till BUP som jag trodde var sista gången i somras. Mina tankar och ångesten börjar komma tillbaka och även mitt beteende. Mamma vet inte att jag trixar med maten igen,. Men säger att jag blivit deprimerad. Jag tror att hon funderar eftersom att jag rasat i vikt de senaste 3 månaderna.
1. Vad ska jag göra? Jag kan inte säga att jag börjat om? Jag är för rädd för sjukhuset och all kontroll alla hade över mig.
2. Varför tycker jag att det är lättare och får mindre ångest av att äta godis och dricka mängder vatten istället för en macka eller en filtalrik? Det är ju mer kalorier i godis?
3.Jag äter mängder godis och äter mindre mat ändå går jag ner, varför?
Mamma tror att jag har diabetes pågrund av mitt vattendrickande och godisätande, jag dricker ca 3 – 4 liter vatten per dag. Snälla hjälp mig, Kram och du har en superduper bra blogg!
Sandra svarar:
1. Klart du kan! Det är det absolut bästa du kan göra. Du kan inte hålla på såhär resten av livet, förr eller senare kommer hon märka att du har fallit tillbaka. Att du skjuter på det oundvikliga gör bara att vägen tillbaka blir längre. Berätta för din mamma att du har fallit tillbaka så LOVAR jag dig att hon blir glad (för att du är så stark och ärlig) och kommer att hjälpa dig att bestämma hur ni ska göra framöver. Sjukhus är inte roligt men kom ihåg att dom är utbildade och bara vill dig väl. Maten är din medicin.
2. Jag var (är) precis som du. Jag åt godis istället för mat, det var mycket lättare. Jag kan inte säga varför man får mindre ångest av godis än mat men jag vet att det är många med ätstörningar som tycker det. Kan vara för att det inte ger samma mättnadskänsla men jag vet inte.
3. Det spelar ingen roll VAD man äter, det handlar om kalorier ut och kalorier in. Du kan äta godis/chips/grädde och gå ner i vikt lika mycket som att du kan äta frukt och sallad och gå upp i vikt. Allt handlar om mängden samt det totala intaget och såklart, hur mycket man rör på sig.
Att kolla upp diabetes kan vara en bra grej iom att du dricker så pass mycket men nja. Jag tvivlar. Isåfall om ni har det i släkten. Många dricker mycket vatten just för att dämpa hungern och det är något som kan ligga undermedvetet. Men som sagt, berätta för din mamma att du har fallit tillbaka - hon kommer att märka det förr eller senare. Och du vill väl komma ut ur helvetet en gång för alla? Kom igen, inse ditt eget värde! Du är VÄRD att må bra och ha ett liv! Lycka till och tusen kramar!
Kom ihåg att det inte spelar någon roll hur många gånger du faller tillbaka. Det viktigaste är att du ställer dig upp efter varje fall. Ett kliv bak - två fram! Att falla tillbaka är inget misslyckande eller ett bevis på att du inte kan bli frisk utan något som alla måste räkna med. Man blir inte frisk över en natt! Det krävs tid och tålamod. Och såklart - Viljan! Har du det så klarar du allt.
