Sandra svarar på mail
Hejsan! Jag har precis fyllt 15 år och jag börjar bli orolig att jag har anorexia eller någon annan ätstörning.
Jag är 1.62 cm och väger 37 kg, jag är medveten om att det är väldigt lite och att jag borde gå upp i vikt. Men samtidigt vill jag inte det. Jag har aldrig vägt över 40 kg, så det är inte så att jag har gått ner mycket i vikt, även fast jag kan erkänna att jag har gått ner lite. Som mest har jag vägt 39 kg, och som minst 35.
Jag har alltid varit smal.. Och jag stör mig otroligt mycket på folk som kommenterar min vikt och säger att jag borde äta mer. Jag vet själv att jag borde det, men på något sätt vill jag inte erkänna det för mig själv (även fast jag på sätt och vis gör det nu) och jag vet inte hur jag ska söka hjälp (om det nu skulle behövas) eller prata med någon om det eftersom att jag är rätt så blyg och inte tycker om att prata känslor eller liknande..
Jag försöker att äta lite för att gå ner i vikt, men samtidigt vill jag inte gå ner för mycket. Jag har inte så mycket självkontroll så att jag kan gå utan mat i flera dagar vilket är bra och jag äter alltid middag tillsammans med min familj, men andra måltider (främst lunch och mellanmål) äter jag väldigt sällan. Jag tränar dessutom 5-6 gånger i veckan.
Jag tycker inte att jag mår dåligt eller inte orkar med att leva så som jag gör, men jag märker ju att något inte är som det ska då min mens har blivit oregelbunden och jag skär mig ibland. Egentligen tycker jag inte ens att jag har någon anledning till att må dåligt. Så jag vet inte riktigt varför jag gör som jag gör, ibland kan jag få typ som panikångest.. tror du att det kan ha något samband med en ätstörning?
P.S. Gillar verkligen dina bloggar (:
Sandra svarar:
Hej! Vad bra att du är medveten om det. Du har ett BMI på 14 vilket motsvarar extrem undervikt. Vid en så låg vikt är det inte ovanligt att man blir tvångsinlagd. Nu beror det mycket på hur kroppen mår (vilopuls och värden) också, en person med ett BMI på 17-18 kan lika väl läggas in men ju lägre BMI du får desto lägre blir din vilopuls etc etc. Och ju lägre vilopuls du får desto större är risken att ditt hjärta stannar.
Som jag brukar säga till andra, läs igenom din egen text som om det hade varit jag som skrivit den till dig. Märker du att du har skrivit att du är medveten om att du väger lite - vet att du borde gå upp i vikt - du vill inte gå upp i vikt - du vet att du borde äta mer och du försöker att äta lite för att gå ner i vikt. Ser du dubbelmoralen? Det är ungefär som att ditt riktiga jag skriver och då och då så hoppar "hon" (jag kallar alltid anorexin för hon) in och lägger in några ord/kommentarer.
Det är jättebra att du äter middag tillsammans med din familj men väldigt väldigt dåligt att det nästan är det enda du äter på en dag + att du dessutom tränar mer än normalt. Du bryter ner din kropp. Att mensen är oregelbunden är ett tecken på att du har obalans i kroppen så nä, det står inte rätt till. Det finns jättemånga olika saker som kan utlösa en ätstörning, det behöver inte alls handla om att man mår dåligt. Just panikångest är däremot en vanlig grej som kan utlösa en ätstörning. Panikångest är en grej som man upplever att man inte riktigt kan kontrollera, och då är maten en grej som man lätt kan ta till. Just för att ha något där du har kontrollen. Jag har själv haft panikångest många gånger men för mig var det tvärtom - Anorexin födde panikångesten.
Att du har en ätstörning råder det inga tvivel om. Jag kan inte säga över ett mail hur du och din kropp egentligen mår men med tanke på ditt extremt låga BMI så blir jag väldigt orolig. Det är väldigt mycket mer allvarligt än vad du tror och jag tycker att du ska söka hjälp. Prata först med dina föräldrar och om inte det går så vänder du dig (eller ni tillsammans) till BUP eller vuxenpsyk. Det spelar absolut ingen roll att du är blyg, du behöver inte prata om du inte vill. Och man får byta psykolog/terapeut hur många gånger man vill - tills det känns bra. Dom tar absolut inte illa upp. Jag har bytt många många gånger. Man måste känna förtroende till personen för att det ska ge något. Och om jag fick bestämma så skulle du boka tid hos en läkare också så han får se hur din kropp mår.
Innan jag slutar nu så vill jag bara ge dig en stor fet medalj, vet du varför? Att du skrev till mig betyder att du innerst inne vet att du har problem. Det är det första och största klivet mot ett friskt liv. Kom ihåg det. Lycka till, du har min mailadress om du vill fråga nånting, skriva av dig eller vad som helst.
Massor med kramar
Sandra
Jag är 1.62 cm och väger 37 kg, jag är medveten om att det är väldigt lite och att jag borde gå upp i vikt. Men samtidigt vill jag inte det. Jag har aldrig vägt över 40 kg, så det är inte så att jag har gått ner mycket i vikt, även fast jag kan erkänna att jag har gått ner lite. Som mest har jag vägt 39 kg, och som minst 35.
Jag har alltid varit smal.. Och jag stör mig otroligt mycket på folk som kommenterar min vikt och säger att jag borde äta mer. Jag vet själv att jag borde det, men på något sätt vill jag inte erkänna det för mig själv (även fast jag på sätt och vis gör det nu) och jag vet inte hur jag ska söka hjälp (om det nu skulle behövas) eller prata med någon om det eftersom att jag är rätt så blyg och inte tycker om att prata känslor eller liknande..
Jag försöker att äta lite för att gå ner i vikt, men samtidigt vill jag inte gå ner för mycket. Jag har inte så mycket självkontroll så att jag kan gå utan mat i flera dagar vilket är bra och jag äter alltid middag tillsammans med min familj, men andra måltider (främst lunch och mellanmål) äter jag väldigt sällan. Jag tränar dessutom 5-6 gånger i veckan.
Jag tycker inte att jag mår dåligt eller inte orkar med att leva så som jag gör, men jag märker ju att något inte är som det ska då min mens har blivit oregelbunden och jag skär mig ibland. Egentligen tycker jag inte ens att jag har någon anledning till att må dåligt. Så jag vet inte riktigt varför jag gör som jag gör, ibland kan jag få typ som panikångest.. tror du att det kan ha något samband med en ätstörning?
P.S. Gillar verkligen dina bloggar (:
Sandra svarar:
Hej! Vad bra att du är medveten om det. Du har ett BMI på 14 vilket motsvarar extrem undervikt. Vid en så låg vikt är det inte ovanligt att man blir tvångsinlagd. Nu beror det mycket på hur kroppen mår (vilopuls och värden) också, en person med ett BMI på 17-18 kan lika väl läggas in men ju lägre BMI du får desto lägre blir din vilopuls etc etc. Och ju lägre vilopuls du får desto större är risken att ditt hjärta stannar.
Som jag brukar säga till andra, läs igenom din egen text som om det hade varit jag som skrivit den till dig. Märker du att du har skrivit att du är medveten om att du väger lite - vet att du borde gå upp i vikt - du vill inte gå upp i vikt - du vet att du borde äta mer och du försöker att äta lite för att gå ner i vikt. Ser du dubbelmoralen? Det är ungefär som att ditt riktiga jag skriver och då och då så hoppar "hon" (jag kallar alltid anorexin för hon) in och lägger in några ord/kommentarer.
Det är jättebra att du äter middag tillsammans med din familj men väldigt väldigt dåligt att det nästan är det enda du äter på en dag + att du dessutom tränar mer än normalt. Du bryter ner din kropp. Att mensen är oregelbunden är ett tecken på att du har obalans i kroppen så nä, det står inte rätt till. Det finns jättemånga olika saker som kan utlösa en ätstörning, det behöver inte alls handla om att man mår dåligt. Just panikångest är däremot en vanlig grej som kan utlösa en ätstörning. Panikångest är en grej som man upplever att man inte riktigt kan kontrollera, och då är maten en grej som man lätt kan ta till. Just för att ha något där du har kontrollen. Jag har själv haft panikångest många gånger men för mig var det tvärtom - Anorexin födde panikångesten.
Att du har en ätstörning råder det inga tvivel om. Jag kan inte säga över ett mail hur du och din kropp egentligen mår men med tanke på ditt extremt låga BMI så blir jag väldigt orolig. Det är väldigt mycket mer allvarligt än vad du tror och jag tycker att du ska söka hjälp. Prata först med dina föräldrar och om inte det går så vänder du dig (eller ni tillsammans) till BUP eller vuxenpsyk. Det spelar absolut ingen roll att du är blyg, du behöver inte prata om du inte vill. Och man får byta psykolog/terapeut hur många gånger man vill - tills det känns bra. Dom tar absolut inte illa upp. Jag har bytt många många gånger. Man måste känna förtroende till personen för att det ska ge något. Och om jag fick bestämma så skulle du boka tid hos en läkare också så han får se hur din kropp mår.
Innan jag slutar nu så vill jag bara ge dig en stor fet medalj, vet du varför? Att du skrev till mig betyder att du innerst inne vet att du har problem. Det är det första och största klivet mot ett friskt liv. Kom ihåg det. Lycka till, du har min mailadress om du vill fråga nånting, skriva av dig eller vad som helst.
Massor med kramar
Sandra
