Sandra svarar på mail

Hej! Jag är en orolig förälder till en dotter på 19 år som just nu ligger på anorexia enhet med permission bara på helgerna. Hon har varit där ca 6 veckor av totalt 12. Problemet är att hon fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt alls. Hon har tränat massor och ätit VÄLDIGT hälsosamt. Jag har varit orolig och försökt hålla koll på henne men det är svårt. Vecka 7, när vi var ute och provade studentklänningar tillsammans, såg jag henne utan kläder och förstod att det var allvar. Jag lyckades hitta en läkare som hade lite kunskap och vi kom in på dagvård på en anorexia enhet bara en månad senare. Från juli fick hon en plats inom slutenvård, då vi inte lyckades vända hennes viktnedgång utan bara stoppat den.

Nu har hon gått upp i vikt och ligger på ett BMI på ca 18. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa henne bli frisk och leva ett ungt och härligt liv igen!! Men innan hon själv inser vad hon håller på med, kommer hon ju inte bli frisk! Hon ligger på enheten ”för vår skull”. Har du några tips och idéer om vad jag kan säga eller göra för att hitta knappen som gör att hon vänder och förstår vad hon håller på med? Hon har professionell hjälp på enheten, men inte heller där verkar de kunna ”komma åt” henne och få henne att öppna sig. Jag hoppas du har tid att svara, bara ett litet kort svar som kan hjälpa mig i rätt riktning. :-) Tack och Må gott! (för det är viktigt!!)

Sandra svarar
:
Hej! Jag förstår att du känner dig maktlös och helst av allt skulle vilja trycka på en knapp så hon blir frisk. Anorexi är en fruktansvärd sjukdom inte bara för den som blir drabbad utan även för nära och kära till den drabbade. Din dotter kommer aldrig bli frisk om hon inte vill det själv, du kan aldrig tvinga henne att bli frisk däremot kan du hjälpa henne att förstå att hon är sjuk. Prio ett när man kommer in på en ätstörningsklinik är att gå upp i vikt. Detta för att det är omöjligt att ta tag i det psykiska när hjärnan har varit inställd på svält under en längre tid. Din dotter har gått upp i vikt och det är super. Men det är en lång väg kvar.

Nu gäller det att ni verkligen håller koll på henne en bra tid framöver. För om jag får göra en vild gissning så tror jag att hennes planer är (eftersom du säger att hon gör allt för eran skull) att.. hon har inte insett att hon är sjuk = hon vill inte bli frisk = anorexin är starkare än henne.. när hon blir utskriven så kommer hon sakta men säkert börja gå ner i vikt igen och till slut vara tillbaka på ruta ett igen. Detta är VANLIGT eftersom många (släkt och vänner till den drabbade) tror att man är frisk när man har gått upp i vikt. Men om du är medveten om detta så kommer det inte att behöva gå till så.

För att få någon att inse att dom är sjuk så finns det lite olika grejer man kan testa. Min mamma tvingade av mig kläderna och tog kort på mig i trosor för att sedan visa bilderna för mig. Det kan låta helt sjukt men när jag kollade mig själv i spegeln så såg jag bara fett överallt och när jag fick se bilderna mamma hade tagit så var det som att se sig själv med någon annans ögon. Jag såg ett skelett. Sen finns det många bra böcker både för dig och för din dotter. Jag tycker att du ska läsa ”Du fattar ju ingenting!” och ”Såhär kan man förebygga och behandla ätstörningar”. Din dotter borde läsa ”Sluta svälta”, ”Mattillåtet”, ”Bli vän med kroppen och maten” och ”Älska din kropp som den är”. Böcker hjälper mer än vad man tror! På biblioteket hittar du massor av självhjälpsböcker.

Något som också är viktigt är att du försöker ta bort fokuset på anorexin. Påpeka aldrig om att hon har gått ner eller gått upp i vikt utan säg istället att hon har en fin tröja på sig. Bli aldrig arg på henne för att hon har det jobbigt vid matbordet och tvinga aldrig i henne mat – det gör det bara värre. Om hon blir tvungen att avbryta en måltid så låt henne göra det och gå sedan, ungefär en timme senare när ångesten lagt sig lite, och försök prata med henne. Det kan resultera i att hon går med på att följa dig till köket och äta en macka för att kompensera för den avbrutna middagen. Att skaffa en hobby av något slag är också väldigt ångestdämpande. Har hon någon? Det kan vara vad som helst - smyckestillverkning, ridning, hundar, scrapbooking.. etc etc. Något hon kan göra när ångesten är stark! Det finns tusen grejer jag skulle kunna säga men då skulle detta inlägg aldrig ta slut så jag avslutar med det viktigaste av allt: Ge aldrig upp!

Lycka till nu. Din dotter får gärna maila mig om hon vill ha någon att prata med. Kram!


Kroppsbilder



Kroppsbilder är en blogg jag verkligen rekommenderar. Bilder på alla slags kroppar och ALLA är fina. Klicka på bilden ovan för att komma direkt till bloggen.

Sandra svarar på mail

Jag hittade din blogg för ett tag sedan, och tänkte att du kanske kunde vara till hjälp för mig, för du verkar som en helt otroligt intelligent person. Din blogg handlar om anorexia och bulimi, och de sjukdomarna är byggda på ett väldigt ohälsosamt synsätt på mat.

Jag har så länge jag kan veta haft väldigt konstig relation till mat. När jag var mindre så hade jag alltid någonting i munnen, oftast en godis, klubba eller något liknande. När jag då blev äldre så blev det enkelt för mig att gå och köpa godis och sådant så fort jag kände för det. Jag gick fort upp i vikt och vägde ca 15 kg mer än vad jag borde ha gjort i min ålder. Jag trivdes då väldigt bra med mig själv, men så började jag tvivla på att man verkligen skulle se ut som jag gjorde, (bör tillägga att jag verkligen inte såg överviktig ut).

Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, och jag gick då ner från ca 65 kg till ungefär 48 kg(på 7 veckor) . Mina föräldrar var oroliga och jag fick då träffa en läkare samt en psykolog för att undersöka om jag hade några mer djupgående problem. Under ungefär 2 års tid så gick jag upp alla de kilona jag hade gått ner tidigare. Det var vid den här tiden jag blev besatt av att läsa på olika pro ana sidor. Kunde sitta i flera timmar och bara läsa, titta på bilder och jämföra med hur jag såg ut.

Istället för att som många andra har gått ner i vikt av det, så började jag gå upp i vikt. Rejält. Under mindre än 1 år så gick jag upp 15 kg. Och det finns liksom ingen hejd. Jag kan sitta och se på tv, och utan att jag är medveten om det så kan jag ha ätit nästan 2 hela godispåsar. Jag försöker medvetandegöra det jag äter, men jag är så otroligt rädd för att det ska utvecklas till någon sorts störning. Det kanske inte verkar som ett problem, men det är ett problem för mig. Tack på förhand! /Sofia

Sandra svarar:
Hej Sofia. Jag förstår att du är rädd och att det är ett stort problem för dig. Du har helt klart någon form av ätstörning och du behöver hjälp att ta dig ur den. Jag vet inte hur gammal du är men börja med att gå till din läkare och få en remiss till vuxenpsyk eller så vänder du dig direkt till Ungdomsmottagningen/BUP. Så fort man har någon form att jobbig relation till mat och vikt så är det en ätstörning. Mat behöver vi för att kunna leva, men vårat liv ska inte kretsa runt mat. Tiden du har ska gå åt till att må bra och ha så roligt som möjligt.. inte till att fundera på vad du ska äta, när du ska äta eller vad du har ätit osv.

Klart man ska äta godis ibland (jag äter godis varje dag) men äter du regelbundet utöver det? Frukost, lunch, middag och mellanmål? Det är A och O för en hälsosam kropp och själ. Du skriver att du inte är överviktig, så då borde du kanske ligga på normalvikt? Då har du inget behov av att varken gå upp eller ner i vikt (som jag förstår det) utan jag tycker du kör på att äta regelbundet och bra, röra på dig några gånger i veckan och äta godis/fika/vaddetnukanvaradugillar, när du känner för det eller är sugen. Inget ska vara förbjudet. Släng vågen och sluta fokusera på vad du väger.. vad du vill väga, vad du borde väga och bla bla. Sånt spelar ingen roll!! Du har inte tid att slösa energi på att hata din kropp - DU HAR ETT LIV ATT LEVA OCH EN KROPP ATT ÄLSKA!! Lycka till, kram ♥

Sandra svarar på mail

Hej Sandra. Jag tänkte gå rakt på sak: Jag har börjat läsa din anorexi- och bulimiblogg, tycker att den är väldigt intressant ( läser din andra blogg också). Men jag tänkte fråga dig en sak: Jag är en tjej på 12 år (snart 13) som är 168 cm och väger 52 kg är jag överviktig då? Jag tycker att jag väger jätte mycket och känner mig alltid väldigt tjock. Jag vet inte vad jag ska göra åt min vikt, jag brukar försöka att äta rätt och jag tränar nån gång i veckan, men jag brukar ändå inte gå ner som jag vill.

Ibland har jag ingen matlust, en gång gick de så långt att jag inte åt något annat än en kopp te varje dag i en vecka, jag rasade typ 5 kg, och de slutade med att min mamma och pappa satt och övervakade mig så att jag skulle få i mig en måltidsersättare. Dom gick inte förens jag hade drukigt upp, efter att jag hade druckigt upp det kände jag för att bara gå och spy, jag gjorde inte det och jag har aldrig spytt för att bli av med vikt.

Asså jag vet inte om jag har nå ätstörning, men du hade gjort en lista en gång som man skulle svara ja eller nej på, och om man svarade ja på någon fråga hade man nån sorts av ätstörning, jag svarade jaa på nästa alla, snälla hjälp mig, vad ska jag göra, jag orkar inte gå runt och känna mig tjock hela tiden. Kram från en som behöver hjälp

Sandra svarar:
Hej gumman! Det låter helt klart som att du har problem. Att du är tjock är helt omöjligt eftersom att du enligt BMI är underviktig. Du har hjärnspöken som jag brukar säga. Vad du ska göra är att du ska prata med din mamma och/eller pappa och berätta hur det ligger till. Dom kommer inte bli arga och du behöver INTE skämmas. Dom kommer bli jätteglada över att du vågar vända dig till dom och dom kommer att bli stolta för att du är så stark och ärlig.

Sen kan ni tillsammans bestämma hur ni ska gå vidare, kanske kan du börja på BUP eller något. Om det känns för jobbigt att prata med föräldrarna så ska du gå till skolsyster eller skolkuratorn. Ta tag i det innan det går för långt, du är ung och har hela livet framför dig! Skriv till mig när du har pratat med dina föräldrar och/eller skolsyster/skolkuratorn. Kram

Sandra svarar på mail

Hej!
Jag har skrivit ett mail till dig om min ätstörning tidigare och jag tycker det var så himla fint av dig att du tog dig tid att svara så jag tänkte vända mig till dig igen, både för att berätta hur det går för mig (som du skrev att jag gärna fick göra) och för att fråga en liten fråga.

Sen sist jag skrev har det gått både uppåt och neråt, det har gått jättebra vissa gånger och livet har varit så himla fint, men nu känner jag att jag är påväg neråt och fort går det. Det började dagen innan påsklovet med att jag och mina klasskompisar satt och pratade om komplex, om tjocka lår och sladdriga armar, och sedan dess har det bara gått utför. Under påsken smällde jag i mig oerhört mycket godis och de senaste fyra helgerna har jag druckit ganska bra med vin och jag tycker att jag har blivit så himla tjock nu igen.

Gymmet har också varit stängt under påsken och jag tror att det bidrar väldigt mycket till min ångest. Det känns som att jag ligger begraven under min ångest och jag har planerat in träning alla dagar denhär veckan bara för att jag ska orka med mig själv. Jag har dock inte kräkts någonting ännu, men det känns som att det är på gång, frågan är inte om utan när. Självklart vill jag inte kräkas så istället tänkte jag börja äta nyttig mat, så jag kanske går ner två kilo i månaden ungefär. Min fråga är om du tror att det kommer fungera, eller kommer jag bara trigga min ätstörning? Jag vill ju verkligen inte vara sjuk, jag vill kunna njuta av våren och verkligen försöka må bra..

Sandra svarar:
Nej nej nej! Du halkar hela tiden tillbaka.. "äta nyttigt, gå ner två kilo i månaden.." du vet själv hur det slutar. Dom där kilona blir fler och fler, man blir aldrig nöjd! Du måste lära dig att älska dig själv precis som du ser ut, oavsett om du väger 80kg eller 40kg. Lycka kommer inifrån, inte i hur mycket vågen visar. SLÄNG UT vågen, dom ger inget annat än ångest.

Du kommer aldrig bli frisk om du inte slutar sträva efter att gå ner i vikt. Alla äter onyttigt ibland. Det är inte fel! Det är helt normalt. Man blir inte tjock av att äta godis och dricka vin ibland, man blir lycklig! Nu menar jag inte att man behöver alkohol för att bli lycklig men du förstår vad jag menar. Man ska äta och dricka det man tycker är gott, det kallas att njuta av livet. Om du bara rör på dig och äter bra utöver det så blir du inte tjock, jag lovar.

Men du måste verkligen jobba på att börja tycka om dig själv och försöka koppla bort ångesten. Det bästa du kan göra är att hitta något du tycker är roligt. Gå ut och gå med ipoden när ångesten kommer, baka, lek med hunden (om du har någon).. vad som helst. Du ska gå MOT ångesten, inte MED. Får du ångest av att äta en kaka.. ÄT kakan! Då går du mot ångesten. Till slut har du besegrat den. Du får gärna adda mig på msn (anorexi@hotmail.com) och komma in och chatta med mig på söndag så får jag prata lite mer med dig. Kram!

Nu kan ni chatta med mig!



Nu kan ni chatta med mig på msn varje söndag mellan 18.00-19.00! Så småningom kommer ni att kunna chatta med mig två gånger i veckan men jag måste kolla upp vilken dag som passar mig bäst först. Söndagar kommer det iallafall alltid att vara, då jag vet att ångesten är som störst efter helger.

Ni kan fråga mig vad ni vill angående mat, vikt, ångest, träning, anorexi, bulimi.. ja allt. Eller bara lätta hjärtat och få råd och tips. Inget ni skriver under chatten kommer att sparas utan allt ni skriver stannar hos mig.

Adda mig på anorexi@hotmail.com. Jag påminner er här på bloggen några timmar innan jag går online. Kram!

Sandra svarar på mail

Hejsan !
Jag skrev till dig för några månader sen, då var det att jag tyckte jag var shit tjock & hade gått ner mycket i vikt.
Sen så skrev jag till dig en månad efter ungefär & då så hade jag berättat allting för mamma eller ja hon kom på mig.. och det visade ju sig att hon redan visste allting. & nu så skriver jag igen.
 
Jag fyller 15 år i november & har haft ätstörningar i snart 3 år. Men inte alls lika mycket som nu. Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt & tappade mycket i vikt. Men för någon månad sen så började jag gå på sjukhuset på behandling.. blev inlagd av mina föräldrar och skolsköterskan. Jag går där en gång i veckan. Innan tränade jag hela tiden exakt hela tiden & åt nästan ingenting.

Nu så FÅR JAG INTE träna fotboll någonting, får inte cykla, får inte gå, får inte hoppa studsmatta, inte gå i skolan.. måste sitta still, och får inte ens gå på toa efter maten på 1.5 timmar. Och sen i skolan måste skolsköterskan sitta med mig. Jag såg och ser mig fortfarande inte alls som sjuk, men tycker jag är shit tjock fortfarande & rösterna blir bara värre och värre. Men jag är 165 cm och väger idag 43.7. & igår sa min pappa att det handlar inte om hur mycket du ska äta som vi tvingar i dig, utan att du måste Kämpa för ditt liv, för att inte dö snart!

Min puls är på 53 men ska vara över 70. Men jag mår så dåligt & skulle behöva ha någon att prata med asså på hotmail eller msn eller någonting. & jag tänkte att du som kan så mycket om detta & jag har följt din blogg (båda) under en lång tid, kanske skulle vilja va den "jag" kan prata med? Kram och tack

Sandra svarar:
Hej! Precis som jag tidigare skrivit till någon så har våra mammor förmågan att se hur vi mår utan att vi berättar något så jag blir inte alls förvånad över att hon redan visste. Din pappa har rätt i det han säger, det är inte för DERAS skull som dom tvingar dig att äta utan det är för DIN skull. Du måste upp i vikt och när du blir äldre kommer du att tacka dom.

Jag är aldrig på min privata msn men jag skulle helt klart kunna komma in några gånger i veckan.. tex onsdagar och söndagar mellan 18-20 för att prata med er. Och då på AB-mailen. Annars kan ni alltid maila mig på anorexi@hotmail.com.. jag kan återkomma med ett inlägg om msn-info.

Jag förstår att det är jobbigt för dig, jag har själv varit precis där du är. Men tro mig när jag säger att det är värt det. Det är just nu prio på att du ska gå upp i vikt och det är för att du väger så pass lite just nu och din puls är väldigt låg. När du har gått upp i vikt så kommer du att få mer frihet och du kommer att få börja röra på dig mer. Kämpa på och ge inte upp! Du är jätteduktig!! Kram

Sandra svarar på mail

Är det sant att ens IQ sänks när man svälter och att det sedan inte höjs igen när man börjar äta? Hur lite måste man isf äta för att ens IQ ska sänkas och under hur lång tid? Jag är jätterädd att mitt IQ ska sänkas. Jag svälter inte mig själv men jag har dratt ner på måltiderna.
 
Såhär försöker jag äta:
 
Frukost: 2 mackor, te och ibland yougort (kan inte stava det ordet)
Lunch: lite sallad
Mellanmål: 1 dl yougort
Middag: Så lite som möjligt och absolut inga kolhydrater. Oftast lite sallad och kött eller fisk
 
Men ibland äter jag mer till lunch, det brukar hända om jag är hemma... och då brukar jag träna extra mkt för att förbränna de extra kalorierna.
 
Jag tränar i regel varje dag. Såhär kan en vanlig vecka se ut för mig:
 
Måndag: gymma - 30 min i trappmaskin och cyckla 1 mil
Tisdag: gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 kim
Onsdag: 1 timmes promenad
Torsdag: 1 timmes promenad + ridning
Fredag: Gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 km
Lördag: Promenera
Söndag: Promenad och/eller rida
 
Jätte tacksam för svar :)

Sandra svarar:
När man svälter så töms fettdepåer och musklerna förtvinar. Hjärnan består till stor del av fett vilket gör att den kan minska i volym. Sen fungerar inte hjärnan som den ska (dvs reaktionsförmågan, uppfattningsförmågan etc etc) när man inte får i sig tillräckligt med näring.. alla funktioner i hjärnan nedsätts. Det blir svårt att tänka logiskt, fatta beslut och liknande. Huruvida det påverkar ens IQ kan jag tyvärr inte svara på.. men jag skulle formulera mig som så att hjärnan går på sparlåga tills dess att den får tillräckligt med näring. Allt börjar alltså fungera normalt när du börjar äta regelbundet.

Du säger att du inte svälter dig själv, vem försöker du lura? Det där är svält. Och att du sen tränar så mycket är helt sjukt. Hur svälten påverkar ditt IQ är inte ditt största problem kan jag säga. Med den kosten och den träningen så är det ditt hjärta och dina organ du ska vara orolig för. Om du hade en liten hundvalp hemma, skulle du då kunna ge den 1/4 mat av vad den egentligen ska ha.. och sen tvinga ut den på långa promenader och kasta pinnar? Vi har bara en kropp och den måste vi vara rädd om! Jag tycker du ska prata med din mamma eller någon du kan lita på att du inte mår så bra så får ni komma på en lösning. Kram och lycka till!

Sandra svarar på mail

Hej, jag har en fråga... jag är 1.69 och väger nu 55 kg, det är min högsta vikt och den vikten jag vägde innan jag fick ätstörningar. Som lägst kom jag bara ner till 48 kg, nu har jag gått upp allt igen för att jag kom in i en större hets-period där jag inte klarade av att kompensera med fasta (som jag gjort hela tiden förut).
 
Jag försöker verkligen gå ner igen, jag klarar inte av att väga såhär mycket.. när jag väl har gått ner 1-1,5 kg så går jag upp allt igen bara jag äter normalt en dag, igår tex, då åt jag mindre än en normal person bör göra på en dag, men jag gick upp 1,5 kg.. jag förstår inte detta och det tar kål på mig.. jag kan inte sluta gråta och mina dagar blir helt förstörda. Kan det vara vattenvikt (för jag drack mycket igår)?

Ofta dricker jag inget när jag fastar så antagligen är jag uttorkad, men hur ska jag göra för att få kroppen att få normal vätskebalans igen? För om jag väger 55kg nu men egentligen har för lite vatten i kroppen, betyder ju det att jag egentligen väger mer nu! det är ju hemskt !
 
Jag vill rätta till min vätskebalans utan att äta samtidigt.. för min erfarenhet säger att jag går upp 1.5-2 kg på en dag om jag dricker normalt och äter samtidigt.. det funkar helt enkelt inte... Hur ska jag göra? Jag kommer aldrig bli frisk om jag inte rättar till detta..
 
Tack för din hjälp.

Sandra svarar: Du kommer aldrig bli frisk om du inte börjar äta och dricka!! Att man går upp 1-2 kg på en dag är HELT NORMALT. Vätska och mat väger ju! Och att du har gått upp 1,5 kg FETT över ett dygn är totalt omöjligt. Självklart är det vätska! Inte fett. Det enda du kan göra för att återställa din vätskebalans är att DRICKA MYCKET.

Om du dricker ordentligt ett tag så ska du se att kroppen stabiliserar vätskebalansen. Du kan känna dig lite svullen i början men det går över. Att inte dricka leder till uttorkning men inte bara det, du DÖR efter ett par dagar! Vätska är livsviktigt och det gör dig inte fet. Sök hjälp hos din husläkare eller berätta för dina föräldrar.. ta tag i det - du har hela livet framför dig! Man ska äta för att leva INTE leva för att äta!

Sen har du just nu (55kg till 169cm) ett BMI på ca 19 vilket är undervikt så du ska absolut INTE gå ner i vikt!! Du har bara en kropp, var rädd om den.

Lycka till, kram! ♥

Intervjuer



Jag har fått ett par mail nu när jag går igenom inkorgen, angående intervjuer. Eftersom jag inte har kollat mailen på ett tag så vet jag inte om det fortfarande är aktuellt MEN jag ställer upp i alla slags intervjuer för skolprojekt och liknande. Helst via mail då det blir enklast för mig. Maila på anorexi@hotmail.com 

Sandra svarar

Anonym J om Sandra svarar:
Hej! Jag har ganska nyligen hittat till din blogg, men oj vad bra den är och vad klok du är! Gillar den. Hur som helst så kommenterade jag här för att jag som många andra.. nog har en ätstörning. Jag kan verkligen INTE se mig själv som sjuk och har inte förstått det förens nu att det jag håller på med är fel och inte normalt. Jag tränar för mycket, äter för lite, ljuger om vad jag har ätit, spyr ofta upp maten, umgås inte lika ofta med vänner för att man kanske måste äta.. Ja listan kan ju göras lång.

Iallafall så har jag väldigt länge tyckt att jag varit tjock och hatat min kropp, men inte "gjort något åt saken". Jag började avsky min kropp när jag var 15 år (är 20 nu). Och för 2,5 år sedan blev allt värre. Jag åt nästan ingenting och det lilla jag åt spydde jag alltid upp, jag tränade även då fotboll på hög nivå och tränade väldigt mycket och hårt. Jag gick ner mycket i vikt och mamma "kom på" att jag spydde upp maten. Jag blev helt paff och bortförklarade det och slutade spy (så mycket skämdes jag).

Några månader senare var jag tillbaka, ingen mat samma hårda träning. Men nu har jag pendlat upp och ner i vikt om vartannat så ingen har liksom märkt någonting. Detta har hållit på i ca 1-1,5 år. Galet jag vet, men jag kan inte sluta. Det går inte, vad ska jag göra? Är jag sjuk? Kan något hjälpa mig? För det känns inte som det.. Grejen är att jag nog inte kommer kunna sluta tills jag gått ner mer... Ingen vet om detta. Ångesten och allt planerande/tänkande på mat tar kål på mig.. Gud jag ser mig verkligen inte ens som det minsta sjuk, men när jag läser detta jag skriver blir jag nästan rädd.. Jag lurar tillochmed mig själv ju! Kram

Sandra svarar:
Tusen tack! Jag börjar med det senaste du skrev.."Jag lurar tillochmed mig själv ju!". Precis så är det. Man blir så jävla bra på att ljuga/manipulera att man till och med går på det själv. Däremot har du tagit det FÖRSTA och det SVÅRASTE steget - att inse att du har problem! GRATTIS! Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. För som jag brukar säga till dom flesta.. läs det du har skrivit som om det vore din bästa vän som skrivit det till dig. Fråga sedan dig själv om hon har problem.

Självklart finns det hjälp att få! Du är 20 år skriver du och då kan du ta kontakt med din husläkare, ta upp detta med honom och be han (eller hon) skicka en remiss till vuxenpsyk. Det låter läskigt men det är det inte. Sen får du och psykologen gräva lite i detta och komma fram till en behandling som passar Dig! Men det första jag tycker du ska göra är att berätta för din mamma. Du behöver inte skämmas, hon kommer bli STOLT över dig som vågar berätta för henne! Hon har nog redan märkt ska du se. Våra mammor har den förmågan..

Ju längre du väntar desto längre kommer vägen bli tillbaka! Prata med din mamma ikväll och ring din husläkare imorgon. Du har inget att förlora.. du kan bara vinna.

KRAM och lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går.

Nu är vi tillbaka!

Hej allihopa! Denna blogg har legat på is ett tag för att jag inte riktigt haft tid. Men nu är vi tillbaka igen! Jag kommer att sitta här ett par timmar nu och svara på alla mail och kommentarer och i fortsättningen så blir det regelbunden uppdatering.

Håll koll på när jag skriver nya inlägg genom att följa AB-bloggen på Bloglovin':

bloglovin

Sandra svarar

sanna om Jag har "tystnadsplikt":
I många år har mina tankar kretsat kring mat, kalorier och träning osv. För ca ett år sedan blev det allvarligare och jag fick otrolig ångest när jag åt vilket ledde till att jag började kräkas. Höll på så i ungefär ett halvår tills jag fått ordning på träning osv, tankana fanns kvar men så länge jag tränade gick det bra. Sedan i höstas blev jag allvarligt sjuk och gick ner väldigt mycket i vikt, när jag blev frisk gick jag självklart upp allt det igen (ca 15 kilo), på en vädligt kort tid och jag fick inte träna heller. Började fokusera väldigt mycket på vad jag åt. vid årsskiftet tog det slut mellan mig och min pojkvän, det kändes som att jag inte dög till någonting alls och eftersom mat-tankarna redan börjat komma tillbaka så blev det värre då.

Jag slutade känna något sug efter mat, och sedan när jag väl åt så mådde jag bara dåligt, väldigt mycket ångest. Jag äter inte om jag inte kan kräkas efter, vilket gör att jag bara kan äta ca ett mål om dagen, som jag då antingen kräks upp av mig själv pga ångest, eller så börjar jag må så illa att det går av sig själv.
Mitt problem är att jag har väldigt svårt att se mig själv som sjuk, har döljt det här för mina föräldrar för jag vet att dom aldrig skulle förstå, det är endast 2 personer i min omgivning som vet om detta. Är jag sjuk, och vad har jag isåfall ? Vad tycker du att jag ska göra ?

Sandra svarar:
Jag är som sagt ingen expert men vad jag däremot kan säga är att du helt klart har en ätstörning. Det är vanligt att man glider tillbaka i gamla beteenden (minskar på maten, kräks, övermotionerar etc) när man mår dåligt eller är med om något jobbigt eftersom man antingen vill straffa sig själv eller snabbt få "kontrollen" över något. Det kan vara att det tar slut med pojkvännen, någon nära dör, studierna går dåligt, företaget går i konkurs etc etc. Även när man blir friskförklarad så finns alltid risken att trilla tillbaka om det skulle hända något eller om man helt enkelt mår dåligt. Här gäller det dock att ta sitt förnuft till fånga och hur många gånger man än trillar ner - alltid ställa sig upp.

Du säger att du antingen kräks p.g.a ångest eller att det kommer av sig självt. Det kan jag säga dig att så är det inte, även fast det "kommer av sig själv" så är det ditt psyke som har påverkat din hjärna och får dig att tro att du mår illa och måste spy. (negativ) Tankekraft. Du vet säkert redan att vi behöver mat för att överleva, att man förstör kroppen av att kräkas och tappar livslusten av att svälta. Ändå fortsätter du. Det betyder att du är så pass dålig att du behöver hjälp. Så vad jag tycker du ska göra är att vända dig till någon du litar på (mamma, vän, syster etc) och berätta att du mår dåligt. Sen kontakta antingen BUP, vuxenpsyk, skolkurator (beroende på hur gammal du är) där du kan få komma och prata och där ni sedan tillsammans bestämmer hur du ska bryta mönstret och få ett sunt förhållande till mat.

Det är bara DU själv som kan göra något åt det. Men kasta inte bort fler år, livet är för kort. Lycka till, jag tror på dig. Kram!

Jag har "tystnadsplikt"

Får några kommentarer då och då med två olika frågor.

Nummer ett:
Om jag mailar dig, säger du då det till någon (jag bor i Piteå så du vet nog vem jag är)?

Nummer två:
Kommer du kontakta läkare eller typ föräldrar om man är riktigt dålig?

Jag tänkte ta och reda ut det här nu en gång för alla. Om man mailar mig så kommer jag under inga som helst omständigheter att föra det vidare. Det ni säger till mig det stannar hos mig. Det lovar jag! Ni kan komma fram till mig och snacka på krogen och så länge inte NI väljer att ta upp något så kommer jag låtsas som ingenting. Ni behöver absolut inte tänka att jag dömer, granskar eller springer fram till någon på krogen "TJA, HUR GÅR DET MED ATT SLUTA KRÄKAS?".

You get my point? Och hur dåliga ni än är så kommer jag aldrig att berätta för någon eller ta kontakt med era föräldrar. Meningen med denna blogg är inte att tvinga er att bli friska, utan att få er att VILJA bli friska och kämpa. Så, då vet ni det! Jag har inte hunnit göra så många inlägg här eftersom det tar så mycket tid att svara på alla mail och sen har jag ju ett liv och en till blogg. Men som tur är så har jag ju ett inlägg fullt med grejer ni vill att jag ska skriva om så jag ska börja beta av där nu. Tusen kramar! :}

Sandra svarar

Linnea 15 år om några dagar 16.. om Ätstörning UNS:
För 1,5 år sedan blev jag diagnostiserad Anorexia Nervosa med snudd av Bulimi, dock hade jag haft ätstörningar i 3 år. I alla fall så åt jag lite, väldigt lite. Det kunde bli några gurkbitar på en dag. Under middagarna så brukade jag ändå äta en vanlig portion (Aldrig hetsäta) Däremot gav middagen mig ångest och jag brukade spy efter maten (Ingen visste det då..). Sedan blev jag upptäckt med att jag spydde, dels för min viktnedgång på 14 kilo. Från början var jag heller inte överviktig. Som smalast vägde jag 41 kilo och var 165 cm. Jag slutade besöka BUP i somras och sjukhuset med. (Tänker att det är bättre att jag berättar lite om mig för att underlätta innan frågorna). Nu till mina funderingar och frågor:

Jag börjar glida tillbaka igen. Har blivit deprimerad igen och blir tvingad till att börja ta medicinen igen och på återbesök till BUP som jag trodde var sista gången i somras. Mina tankar och ångesten börjar komma tillbaka och även mitt beteende. Mamma vet inte att jag trixar med maten igen,. Men säger att jag blivit deprimerad. Jag tror att hon funderar eftersom att jag rasat i vikt de senaste 3 månaderna.

1. Vad ska jag göra? Jag kan inte säga att jag börjat om? Jag är för rädd för sjukhuset och all kontroll alla hade över mig.
2. Varför tycker jag att det är lättare och får mindre ångest av att äta godis och dricka mängder vatten istället för en macka eller en filtalrik? Det är ju mer kalorier i godis?
3.Jag äter mängder godis och äter mindre mat ändå går jag ner, varför?

Mamma tror att jag har diabetes pågrund av mitt vattendrickande och godisätande, jag dricker ca 3 – 4 liter vatten per dag. Snälla hjälp mig, Kram och du har en superduper bra blogg!

Sandra svarar:
1. Klart du kan! Det är det absolut bästa du kan göra. Du kan inte hålla på såhär resten av livet, förr eller senare kommer hon märka att du har fallit tillbaka. Att du skjuter på det oundvikliga gör bara att vägen tillbaka blir längre. Berätta för din mamma att du har fallit tillbaka så LOVAR jag dig att hon blir glad (för att du är så stark och ärlig) och kommer att hjälpa dig att bestämma hur ni ska göra framöver. Sjukhus är inte roligt men kom ihåg att dom är utbildade och bara vill dig väl. Maten är din medicin.

2. Jag var (är) precis som du. Jag åt godis istället för mat, det var mycket lättare. Jag kan inte säga varför man får mindre ångest av godis än mat men jag vet att det är många med ätstörningar som tycker det. Kan vara för att det inte ger samma mättnadskänsla men jag vet inte.

3. Det spelar ingen roll VAD man äter, det handlar om kalorier ut och kalorier in. Du kan äta godis/chips/grädde och gå ner i vikt lika mycket som att du kan äta frukt och sallad och gå upp i vikt. Allt handlar om mängden samt det totala intaget och såklart, hur mycket man rör på sig.

Att kolla upp diabetes kan vara en bra grej iom att du dricker så pass mycket men nja. Jag tvivlar. Isåfall om ni har det i släkten. Många dricker mycket vatten just för att dämpa hungern och det är något som kan ligga undermedvetet. Men som sagt, berätta för din mamma att du har fallit tillbaka - hon kommer att märka det förr eller senare. Och du vill väl komma ut ur helvetet en gång för alla? Kom igen, inse ditt eget värde! Du är VÄRD att må bra och ha ett liv! Lycka till och tusen kramar!

Kom ihåg att det inte spelar någon roll hur många gånger du faller tillbaka. Det viktigaste är att du ställer dig upp efter varje fall. Ett kliv bak - två fram! Att falla tillbaka är inget misslyckande eller ett bevis på att du inte kan bli frisk utan något som alla måste räkna med. Man blir inte frisk över en natt! Det krävs tid och tålamod. Och såklart - Viljan! Har du det så klarar du allt.