Sandra svarar på mail
Jag hittade din blogg för ett tag sedan, och tänkte att du kanske kunde vara till hjälp för mig, för du verkar som en helt otroligt intelligent person. Din blogg handlar om anorexia och bulimi, och de sjukdomarna är byggda på ett väldigt ohälsosamt synsätt på mat.
Jag har så länge jag kan veta haft väldigt konstig relation till mat. När jag var mindre så hade jag alltid någonting i munnen, oftast en godis, klubba eller något liknande. När jag då blev äldre så blev det enkelt för mig att gå och köpa godis och sådant så fort jag kände för det. Jag gick fort upp i vikt och vägde ca 15 kg mer än vad jag borde ha gjort i min ålder. Jag trivdes då väldigt bra med mig själv, men så började jag tvivla på att man verkligen skulle se ut som jag gjorde, (bör tillägga att jag verkligen inte såg överviktig ut).
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, och jag gick då ner från ca 65 kg till ungefär 48 kg(på 7 veckor) . Mina föräldrar var oroliga och jag fick då träffa en läkare samt en psykolog för att undersöka om jag hade några mer djupgående problem. Under ungefär 2 års tid så gick jag upp alla de kilona jag hade gått ner tidigare. Det var vid den här tiden jag blev besatt av att läsa på olika pro ana sidor. Kunde sitta i flera timmar och bara läsa, titta på bilder och jämföra med hur jag såg ut.
Istället för att som många andra har gått ner i vikt av det, så började jag gå upp i vikt. Rejält. Under mindre än 1 år så gick jag upp 15 kg. Och det finns liksom ingen hejd. Jag kan sitta och se på tv, och utan att jag är medveten om det så kan jag ha ätit nästan 2 hela godispåsar. Jag försöker medvetandegöra det jag äter, men jag är så otroligt rädd för att det ska utvecklas till någon sorts störning. Det kanske inte verkar som ett problem, men det är ett problem för mig. Tack på förhand! /Sofia
Sandra svarar:
Hej Sofia. Jag förstår att du är rädd och att det är ett stort problem för dig. Du har helt klart någon form av ätstörning och du behöver hjälp att ta dig ur den. Jag vet inte hur gammal du är men börja med att gå till din läkare och få en remiss till vuxenpsyk eller så vänder du dig direkt till Ungdomsmottagningen/BUP. Så fort man har någon form att jobbig relation till mat och vikt så är det en ätstörning. Mat behöver vi för att kunna leva, men vårat liv ska inte kretsa runt mat. Tiden du har ska gå åt till att må bra och ha så roligt som möjligt.. inte till att fundera på vad du ska äta, när du ska äta eller vad du har ätit osv.
Klart man ska äta godis ibland (jag äter godis varje dag) men äter du regelbundet utöver det? Frukost, lunch, middag och mellanmål? Det är A och O för en hälsosam kropp och själ. Du skriver att du inte är överviktig, så då borde du kanske ligga på normalvikt? Då har du inget behov av att varken gå upp eller ner i vikt (som jag förstår det) utan jag tycker du kör på att äta regelbundet och bra, röra på dig några gånger i veckan och äta godis/fika/vaddetnukanvaradugillar, när du känner för det eller är sugen. Inget ska vara förbjudet. Släng vågen och sluta fokusera på vad du väger.. vad du vill väga, vad du borde väga och bla bla. Sånt spelar ingen roll!! Du har inte tid att slösa energi på att hata din kropp - DU HAR ETT LIV ATT LEVA OCH EN KROPP ATT ÄLSKA!! Lycka till, kram ♥
Jag har så länge jag kan veta haft väldigt konstig relation till mat. När jag var mindre så hade jag alltid någonting i munnen, oftast en godis, klubba eller något liknande. När jag då blev äldre så blev det enkelt för mig att gå och köpa godis och sådant så fort jag kände för det. Jag gick fort upp i vikt och vägde ca 15 kg mer än vad jag borde ha gjort i min ålder. Jag trivdes då väldigt bra med mig själv, men så började jag tvivla på att man verkligen skulle se ut som jag gjorde, (bör tillägga att jag verkligen inte såg överviktig ut).
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, och jag gick då ner från ca 65 kg till ungefär 48 kg(på 7 veckor) . Mina föräldrar var oroliga och jag fick då träffa en läkare samt en psykolog för att undersöka om jag hade några mer djupgående problem. Under ungefär 2 års tid så gick jag upp alla de kilona jag hade gått ner tidigare. Det var vid den här tiden jag blev besatt av att läsa på olika pro ana sidor. Kunde sitta i flera timmar och bara läsa, titta på bilder och jämföra med hur jag såg ut.
Istället för att som många andra har gått ner i vikt av det, så började jag gå upp i vikt. Rejält. Under mindre än 1 år så gick jag upp 15 kg. Och det finns liksom ingen hejd. Jag kan sitta och se på tv, och utan att jag är medveten om det så kan jag ha ätit nästan 2 hela godispåsar. Jag försöker medvetandegöra det jag äter, men jag är så otroligt rädd för att det ska utvecklas till någon sorts störning. Det kanske inte verkar som ett problem, men det är ett problem för mig. Tack på förhand! /Sofia
Sandra svarar:
Hej Sofia. Jag förstår att du är rädd och att det är ett stort problem för dig. Du har helt klart någon form av ätstörning och du behöver hjälp att ta dig ur den. Jag vet inte hur gammal du är men börja med att gå till din läkare och få en remiss till vuxenpsyk eller så vänder du dig direkt till Ungdomsmottagningen/BUP. Så fort man har någon form att jobbig relation till mat och vikt så är det en ätstörning. Mat behöver vi för att kunna leva, men vårat liv ska inte kretsa runt mat. Tiden du har ska gå åt till att må bra och ha så roligt som möjligt.. inte till att fundera på vad du ska äta, när du ska äta eller vad du har ätit osv.
Klart man ska äta godis ibland (jag äter godis varje dag) men äter du regelbundet utöver det? Frukost, lunch, middag och mellanmål? Det är A och O för en hälsosam kropp och själ. Du skriver att du inte är överviktig, så då borde du kanske ligga på normalvikt? Då har du inget behov av att varken gå upp eller ner i vikt (som jag förstår det) utan jag tycker du kör på att äta regelbundet och bra, röra på dig några gånger i veckan och äta godis/fika/vaddetnukanvaradugillar, när du känner för det eller är sugen. Inget ska vara förbjudet. Släng vågen och sluta fokusera på vad du väger.. vad du vill väga, vad du borde väga och bla bla. Sånt spelar ingen roll!! Du har inte tid att slösa energi på att hata din kropp - DU HAR ETT LIV ATT LEVA OCH EN KROPP ATT ÄLSKA!! Lycka till, kram ♥
Sandra svarar på mail
Hej Sandra. Jag tänkte gå rakt på sak: Jag har börjat läsa din anorexi- och bulimiblogg, tycker att den är väldigt intressant ( läser din andra blogg också). Men jag tänkte fråga dig en sak: Jag är en tjej på 12 år (snart 13) som är 168 cm och väger 52 kg är jag överviktig då? Jag tycker att jag väger jätte mycket och känner mig alltid väldigt tjock. Jag vet inte vad jag ska göra åt min vikt, jag brukar försöka att äta rätt och jag tränar nån gång i veckan, men jag brukar ändå inte gå ner som jag vill.
Ibland har jag ingen matlust, en gång gick de så långt att jag inte åt något annat än en kopp te varje dag i en vecka, jag rasade typ 5 kg, och de slutade med att min mamma och pappa satt och övervakade mig så att jag skulle få i mig en måltidsersättare. Dom gick inte förens jag hade drukigt upp, efter att jag hade druckigt upp det kände jag för att bara gå och spy, jag gjorde inte det och jag har aldrig spytt för att bli av med vikt.
Asså jag vet inte om jag har nå ätstörning, men du hade gjort en lista en gång som man skulle svara ja eller nej på, och om man svarade ja på någon fråga hade man nån sorts av ätstörning, jag svarade jaa på nästa alla, snälla hjälp mig, vad ska jag göra, jag orkar inte gå runt och känna mig tjock hela tiden. Kram från en som behöver hjälp
Sandra svarar:
Hej gumman! Det låter helt klart som att du har problem. Att du är tjock är helt omöjligt eftersom att du enligt BMI är underviktig. Du har hjärnspöken som jag brukar säga. Vad du ska göra är att du ska prata med din mamma och/eller pappa och berätta hur det ligger till. Dom kommer inte bli arga och du behöver INTE skämmas. Dom kommer bli jätteglada över att du vågar vända dig till dom och dom kommer att bli stolta för att du är så stark och ärlig.
Sen kan ni tillsammans bestämma hur ni ska gå vidare, kanske kan du börja på BUP eller något. Om det känns för jobbigt att prata med föräldrarna så ska du gå till skolsyster eller skolkuratorn. Ta tag i det innan det går för långt, du är ung och har hela livet framför dig! Skriv till mig när du har pratat med dina föräldrar och/eller skolsyster/skolkuratorn. Kram
Ibland har jag ingen matlust, en gång gick de så långt att jag inte åt något annat än en kopp te varje dag i en vecka, jag rasade typ 5 kg, och de slutade med att min mamma och pappa satt och övervakade mig så att jag skulle få i mig en måltidsersättare. Dom gick inte förens jag hade drukigt upp, efter att jag hade druckigt upp det kände jag för att bara gå och spy, jag gjorde inte det och jag har aldrig spytt för att bli av med vikt.
Asså jag vet inte om jag har nå ätstörning, men du hade gjort en lista en gång som man skulle svara ja eller nej på, och om man svarade ja på någon fråga hade man nån sorts av ätstörning, jag svarade jaa på nästa alla, snälla hjälp mig, vad ska jag göra, jag orkar inte gå runt och känna mig tjock hela tiden. Kram från en som behöver hjälp
Sandra svarar:
Hej gumman! Det låter helt klart som att du har problem. Att du är tjock är helt omöjligt eftersom att du enligt BMI är underviktig. Du har hjärnspöken som jag brukar säga. Vad du ska göra är att du ska prata med din mamma och/eller pappa och berätta hur det ligger till. Dom kommer inte bli arga och du behöver INTE skämmas. Dom kommer bli jätteglada över att du vågar vända dig till dom och dom kommer att bli stolta för att du är så stark och ärlig.
Sen kan ni tillsammans bestämma hur ni ska gå vidare, kanske kan du börja på BUP eller något. Om det känns för jobbigt att prata med föräldrarna så ska du gå till skolsyster eller skolkuratorn. Ta tag i det innan det går för långt, du är ung och har hela livet framför dig! Skriv till mig när du har pratat med dina föräldrar och/eller skolsyster/skolkuratorn. Kram
Sandra svarar på mail
Hej!
Jag har skrivit ett mail till dig om min ätstörning tidigare och jag tycker det var så himla fint av dig att du tog dig tid att svara så jag tänkte vända mig till dig igen, både för att berätta hur det går för mig (som du skrev att jag gärna fick göra) och för att fråga en liten fråga.
Sen sist jag skrev har det gått både uppåt och neråt, det har gått jättebra vissa gånger och livet har varit så himla fint, men nu känner jag att jag är påväg neråt och fort går det. Det började dagen innan påsklovet med att jag och mina klasskompisar satt och pratade om komplex, om tjocka lår och sladdriga armar, och sedan dess har det bara gått utför. Under påsken smällde jag i mig oerhört mycket godis och de senaste fyra helgerna har jag druckit ganska bra med vin och jag tycker att jag har blivit så himla tjock nu igen.
Gymmet har också varit stängt under påsken och jag tror att det bidrar väldigt mycket till min ångest. Det känns som att jag ligger begraven under min ångest och jag har planerat in träning alla dagar denhär veckan bara för att jag ska orka med mig själv. Jag har dock inte kräkts någonting ännu, men det känns som att det är på gång, frågan är inte om utan när. Självklart vill jag inte kräkas så istället tänkte jag börja äta nyttig mat, så jag kanske går ner två kilo i månaden ungefär. Min fråga är om du tror att det kommer fungera, eller kommer jag bara trigga min ätstörning? Jag vill ju verkligen inte vara sjuk, jag vill kunna njuta av våren och verkligen försöka må bra..
Sandra svarar:
Nej nej nej! Du halkar hela tiden tillbaka.. "äta nyttigt, gå ner två kilo i månaden.." du vet själv hur det slutar. Dom där kilona blir fler och fler, man blir aldrig nöjd! Du måste lära dig att älska dig själv precis som du ser ut, oavsett om du väger 80kg eller 40kg. Lycka kommer inifrån, inte i hur mycket vågen visar. SLÄNG UT vågen, dom ger inget annat än ångest.
Du kommer aldrig bli frisk om du inte slutar sträva efter att gå ner i vikt. Alla äter onyttigt ibland. Det är inte fel! Det är helt normalt. Man blir inte tjock av att äta godis och dricka vin ibland, man blir lycklig! Nu menar jag inte att man behöver alkohol för att bli lycklig men du förstår vad jag menar. Man ska äta och dricka det man tycker är gott, det kallas att njuta av livet. Om du bara rör på dig och äter bra utöver det så blir du inte tjock, jag lovar.
Men du måste verkligen jobba på att börja tycka om dig själv och försöka koppla bort ångesten. Det bästa du kan göra är att hitta något du tycker är roligt. Gå ut och gå med ipoden när ångesten kommer, baka, lek med hunden (om du har någon).. vad som helst. Du ska gå MOT ångesten, inte MED. Får du ångest av att äta en kaka.. ÄT kakan! Då går du mot ångesten. Till slut har du besegrat den. Du får gärna adda mig på msn ([email protected]) och komma in och chatta med mig på söndag så får jag prata lite mer med dig. Kram!
Jag har skrivit ett mail till dig om min ätstörning tidigare och jag tycker det var så himla fint av dig att du tog dig tid att svara så jag tänkte vända mig till dig igen, både för att berätta hur det går för mig (som du skrev att jag gärna fick göra) och för att fråga en liten fråga.
Sen sist jag skrev har det gått både uppåt och neråt, det har gått jättebra vissa gånger och livet har varit så himla fint, men nu känner jag att jag är påväg neråt och fort går det. Det började dagen innan påsklovet med att jag och mina klasskompisar satt och pratade om komplex, om tjocka lår och sladdriga armar, och sedan dess har det bara gått utför. Under påsken smällde jag i mig oerhört mycket godis och de senaste fyra helgerna har jag druckit ganska bra med vin och jag tycker att jag har blivit så himla tjock nu igen.
Gymmet har också varit stängt under påsken och jag tror att det bidrar väldigt mycket till min ångest. Det känns som att jag ligger begraven under min ångest och jag har planerat in träning alla dagar denhär veckan bara för att jag ska orka med mig själv. Jag har dock inte kräkts någonting ännu, men det känns som att det är på gång, frågan är inte om utan när. Självklart vill jag inte kräkas så istället tänkte jag börja äta nyttig mat, så jag kanske går ner två kilo i månaden ungefär. Min fråga är om du tror att det kommer fungera, eller kommer jag bara trigga min ätstörning? Jag vill ju verkligen inte vara sjuk, jag vill kunna njuta av våren och verkligen försöka må bra..
Sandra svarar:
Nej nej nej! Du halkar hela tiden tillbaka.. "äta nyttigt, gå ner två kilo i månaden.." du vet själv hur det slutar. Dom där kilona blir fler och fler, man blir aldrig nöjd! Du måste lära dig att älska dig själv precis som du ser ut, oavsett om du väger 80kg eller 40kg. Lycka kommer inifrån, inte i hur mycket vågen visar. SLÄNG UT vågen, dom ger inget annat än ångest.
Du kommer aldrig bli frisk om du inte slutar sträva efter att gå ner i vikt. Alla äter onyttigt ibland. Det är inte fel! Det är helt normalt. Man blir inte tjock av att äta godis och dricka vin ibland, man blir lycklig! Nu menar jag inte att man behöver alkohol för att bli lycklig men du förstår vad jag menar. Man ska äta och dricka det man tycker är gott, det kallas att njuta av livet. Om du bara rör på dig och äter bra utöver det så blir du inte tjock, jag lovar.
Men du måste verkligen jobba på att börja tycka om dig själv och försöka koppla bort ångesten. Det bästa du kan göra är att hitta något du tycker är roligt. Gå ut och gå med ipoden när ångesten kommer, baka, lek med hunden (om du har någon).. vad som helst. Du ska gå MOT ångesten, inte MED. Får du ångest av att äta en kaka.. ÄT kakan! Då går du mot ångesten. Till slut har du besegrat den. Du får gärna adda mig på msn ([email protected]) och komma in och chatta med mig på söndag så får jag prata lite mer med dig. Kram!
Nu kan ni chatta med mig!
Nu kan ni chatta med mig på msn varje söndag mellan 18.00-19.00! Så småningom kommer ni att kunna chatta med mig två gånger i veckan men jag måste kolla upp vilken dag som passar mig bäst först. Söndagar kommer det iallafall alltid att vara, då jag vet att ångesten är som störst efter helger.
Ni kan fråga mig vad ni vill angående mat, vikt, ångest, träning, anorexi, bulimi.. ja allt. Eller bara lätta hjärtat och få råd och tips. Inget ni skriver under chatten kommer att sparas utan allt ni skriver stannar hos mig.
Adda mig på [email protected]. Jag påminner er här på bloggen några timmar innan jag går online. Kram!
Sandra svarar på mail
Hejsan !
Jag skrev till dig för några månader sen, då var det att jag tyckte jag var shit tjock & hade gått ner mycket i vikt.
Sen så skrev jag till dig en månad efter ungefär & då så hade jag berättat allting för mamma eller ja hon kom på mig.. och det visade ju sig att hon redan visste allting. & nu så skriver jag igen.
Jag fyller 15 år i november & har haft ätstörningar i snart 3 år. Men inte alls lika mycket som nu. Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt & tappade mycket i vikt. Men för någon månad sen så började jag gå på sjukhuset på behandling.. blev inlagd av mina föräldrar och skolsköterskan. Jag går där en gång i veckan. Innan tränade jag hela tiden exakt hela tiden & åt nästan ingenting.
Nu så FÅR JAG INTE träna fotboll någonting, får inte cykla, får inte gå, får inte hoppa studsmatta, inte gå i skolan.. måste sitta still, och får inte ens gå på toa efter maten på 1.5 timmar. Och sen i skolan måste skolsköterskan sitta med mig. Jag såg och ser mig fortfarande inte alls som sjuk, men tycker jag är shit tjock fortfarande & rösterna blir bara värre och värre. Men jag är 165 cm och väger idag 43.7. & igår sa min pappa att det handlar inte om hur mycket du ska äta som vi tvingar i dig, utan att du måste Kämpa för ditt liv, för att inte dö snart!
Min puls är på 53 men ska vara över 70. Men jag mår så dåligt & skulle behöva ha någon att prata med asså på hotmail eller msn eller någonting. & jag tänkte att du som kan så mycket om detta & jag har följt din blogg (båda) under en lång tid, kanske skulle vilja va den "jag" kan prata med? Kram och tack
Sandra svarar:
Hej! Precis som jag tidigare skrivit till någon så har våra mammor förmågan att se hur vi mår utan att vi berättar något så jag blir inte alls förvånad över att hon redan visste. Din pappa har rätt i det han säger, det är inte för DERAS skull som dom tvingar dig att äta utan det är för DIN skull. Du måste upp i vikt och när du blir äldre kommer du att tacka dom.
Jag är aldrig på min privata msn men jag skulle helt klart kunna komma in några gånger i veckan.. tex onsdagar och söndagar mellan 18-20 för att prata med er. Och då på AB-mailen. Annars kan ni alltid maila mig på [email protected].. jag kan återkomma med ett inlägg om msn-info.
Jag förstår att det är jobbigt för dig, jag har själv varit precis där du är. Men tro mig när jag säger att det är värt det. Det är just nu prio på att du ska gå upp i vikt och det är för att du väger så pass lite just nu och din puls är väldigt låg. När du har gått upp i vikt så kommer du att få mer frihet och du kommer att få börja röra på dig mer. Kämpa på och ge inte upp! Du är jätteduktig!! Kram
Jag skrev till dig för några månader sen, då var det att jag tyckte jag var shit tjock & hade gått ner mycket i vikt.
Sen så skrev jag till dig en månad efter ungefär & då så hade jag berättat allting för mamma eller ja hon kom på mig.. och det visade ju sig att hon redan visste allting. & nu så skriver jag igen.
Jag fyller 15 år i november & har haft ätstörningar i snart 3 år. Men inte alls lika mycket som nu. Ett tag mådde jag så fruktansvärt dåligt & tappade mycket i vikt. Men för någon månad sen så började jag gå på sjukhuset på behandling.. blev inlagd av mina föräldrar och skolsköterskan. Jag går där en gång i veckan. Innan tränade jag hela tiden exakt hela tiden & åt nästan ingenting.
Nu så FÅR JAG INTE träna fotboll någonting, får inte cykla, får inte gå, får inte hoppa studsmatta, inte gå i skolan.. måste sitta still, och får inte ens gå på toa efter maten på 1.5 timmar. Och sen i skolan måste skolsköterskan sitta med mig. Jag såg och ser mig fortfarande inte alls som sjuk, men tycker jag är shit tjock fortfarande & rösterna blir bara värre och värre. Men jag är 165 cm och väger idag 43.7. & igår sa min pappa att det handlar inte om hur mycket du ska äta som vi tvingar i dig, utan att du måste Kämpa för ditt liv, för att inte dö snart!
Min puls är på 53 men ska vara över 70. Men jag mår så dåligt & skulle behöva ha någon att prata med asså på hotmail eller msn eller någonting. & jag tänkte att du som kan så mycket om detta & jag har följt din blogg (båda) under en lång tid, kanske skulle vilja va den "jag" kan prata med? Kram och tack
Sandra svarar:
Hej! Precis som jag tidigare skrivit till någon så har våra mammor förmågan att se hur vi mår utan att vi berättar något så jag blir inte alls förvånad över att hon redan visste. Din pappa har rätt i det han säger, det är inte för DERAS skull som dom tvingar dig att äta utan det är för DIN skull. Du måste upp i vikt och när du blir äldre kommer du att tacka dom.
Jag är aldrig på min privata msn men jag skulle helt klart kunna komma in några gånger i veckan.. tex onsdagar och söndagar mellan 18-20 för att prata med er. Och då på AB-mailen. Annars kan ni alltid maila mig på [email protected].. jag kan återkomma med ett inlägg om msn-info.
Jag förstår att det är jobbigt för dig, jag har själv varit precis där du är. Men tro mig när jag säger att det är värt det. Det är just nu prio på att du ska gå upp i vikt och det är för att du väger så pass lite just nu och din puls är väldigt låg. När du har gått upp i vikt så kommer du att få mer frihet och du kommer att få börja röra på dig mer. Kämpa på och ge inte upp! Du är jätteduktig!! Kram
Sandra svarar på mail
Är det sant att ens IQ sänks när man svälter och att det sedan inte höjs igen när man börjar äta? Hur lite måste man isf äta för att ens IQ ska sänkas och under hur lång tid? Jag är jätterädd att mitt IQ ska sänkas. Jag svälter inte mig själv men jag har dratt ner på måltiderna.
Såhär försöker jag äta:
Frukost: 2 mackor, te och ibland yougort (kan inte stava det ordet)
Lunch: lite sallad
Mellanmål: 1 dl yougort
Middag: Så lite som möjligt och absolut inga kolhydrater. Oftast lite sallad och kött eller fisk
Men ibland äter jag mer till lunch, det brukar hända om jag är hemma... och då brukar jag träna extra mkt för att förbränna de extra kalorierna.
Jag tränar i regel varje dag. Såhär kan en vanlig vecka se ut för mig:
Måndag: gymma - 30 min i trappmaskin och cyckla 1 mil
Tisdag: gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 kim
Onsdag: 1 timmes promenad
Torsdag: 1 timmes promenad + ridning
Fredag: Gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 km
Lördag: Promenera
Söndag: Promenad och/eller rida
Jätte tacksam för svar :)
Sandra svarar:
När man svälter så töms fettdepåer och musklerna förtvinar. Hjärnan består till stor del av fett vilket gör att den kan minska i volym. Sen fungerar inte hjärnan som den ska (dvs reaktionsförmågan, uppfattningsförmågan etc etc) när man inte får i sig tillräckligt med näring.. alla funktioner i hjärnan nedsätts. Det blir svårt att tänka logiskt, fatta beslut och liknande. Huruvida det påverkar ens IQ kan jag tyvärr inte svara på.. men jag skulle formulera mig som så att hjärnan går på sparlåga tills dess att den får tillräckligt med näring. Allt börjar alltså fungera normalt när du börjar äta regelbundet.
Du säger att du inte svälter dig själv, vem försöker du lura? Det där är svält. Och att du sen tränar så mycket är helt sjukt. Hur svälten påverkar ditt IQ är inte ditt största problem kan jag säga. Med den kosten och den träningen så är det ditt hjärta och dina organ du ska vara orolig för. Om du hade en liten hundvalp hemma, skulle du då kunna ge den 1/4 mat av vad den egentligen ska ha.. och sen tvinga ut den på långa promenader och kasta pinnar? Vi har bara en kropp och den måste vi vara rädd om! Jag tycker du ska prata med din mamma eller någon du kan lita på att du inte mår så bra så får ni komma på en lösning. Kram och lycka till!
Såhär försöker jag äta:
Frukost: 2 mackor, te och ibland yougort (kan inte stava det ordet)
Lunch: lite sallad
Mellanmål: 1 dl yougort
Middag: Så lite som möjligt och absolut inga kolhydrater. Oftast lite sallad och kött eller fisk
Men ibland äter jag mer till lunch, det brukar hända om jag är hemma... och då brukar jag träna extra mkt för att förbränna de extra kalorierna.
Jag tränar i regel varje dag. Såhär kan en vanlig vecka se ut för mig:
Måndag: gymma - 30 min i trappmaskin och cyckla 1 mil
Tisdag: gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 kim
Onsdag: 1 timmes promenad
Torsdag: 1 timmes promenad + ridning
Fredag: Gymma - 1 timme i trappmaskin och cyckla 5 km
Lördag: Promenera
Söndag: Promenad och/eller rida
Jätte tacksam för svar :)
Sandra svarar:
När man svälter så töms fettdepåer och musklerna förtvinar. Hjärnan består till stor del av fett vilket gör att den kan minska i volym. Sen fungerar inte hjärnan som den ska (dvs reaktionsförmågan, uppfattningsförmågan etc etc) när man inte får i sig tillräckligt med näring.. alla funktioner i hjärnan nedsätts. Det blir svårt att tänka logiskt, fatta beslut och liknande. Huruvida det påverkar ens IQ kan jag tyvärr inte svara på.. men jag skulle formulera mig som så att hjärnan går på sparlåga tills dess att den får tillräckligt med näring. Allt börjar alltså fungera normalt när du börjar äta regelbundet.
Du säger att du inte svälter dig själv, vem försöker du lura? Det där är svält. Och att du sen tränar så mycket är helt sjukt. Hur svälten påverkar ditt IQ är inte ditt största problem kan jag säga. Med den kosten och den träningen så är det ditt hjärta och dina organ du ska vara orolig för. Om du hade en liten hundvalp hemma, skulle du då kunna ge den 1/4 mat av vad den egentligen ska ha.. och sen tvinga ut den på långa promenader och kasta pinnar? Vi har bara en kropp och den måste vi vara rädd om! Jag tycker du ska prata med din mamma eller någon du kan lita på att du inte mår så bra så får ni komma på en lösning. Kram och lycka till!
Sandra svarar på mail
Hej, jag har en fråga... jag är 1.69 och väger nu 55 kg, det är min högsta vikt och den vikten jag vägde innan jag fick ätstörningar. Som lägst kom jag bara ner till 48 kg, nu har jag gått upp allt igen för att jag kom in i en större hets-period där jag inte klarade av att kompensera med fasta (som jag gjort hela tiden förut).
Jag försöker verkligen gå ner igen, jag klarar inte av att väga såhär mycket.. när jag väl har gått ner 1-1,5 kg så går jag upp allt igen bara jag äter normalt en dag, igår tex, då åt jag mindre än en normal person bör göra på en dag, men jag gick upp 1,5 kg.. jag förstår inte detta och det tar kål på mig.. jag kan inte sluta gråta och mina dagar blir helt förstörda. Kan det vara vattenvikt (för jag drack mycket igår)?
Ofta dricker jag inget när jag fastar så antagligen är jag uttorkad, men hur ska jag göra för att få kroppen att få normal vätskebalans igen? För om jag väger 55kg nu men egentligen har för lite vatten i kroppen, betyder ju det att jag egentligen väger mer nu! det är ju hemskt !
Jag vill rätta till min vätskebalans utan att äta samtidigt.. för min erfarenhet säger att jag går upp 1.5-2 kg på en dag om jag dricker normalt och äter samtidigt.. det funkar helt enkelt inte... Hur ska jag göra? Jag kommer aldrig bli frisk om jag inte rättar till detta..
Tack för din hjälp.
Sandra svarar: Du kommer aldrig bli frisk om du inte börjar äta och dricka!! Att man går upp 1-2 kg på en dag är HELT NORMALT. Vätska och mat väger ju! Och att du har gått upp 1,5 kg FETT över ett dygn är totalt omöjligt. Självklart är det vätska! Inte fett. Det enda du kan göra för att återställa din vätskebalans är att DRICKA MYCKET.
Om du dricker ordentligt ett tag så ska du se att kroppen stabiliserar vätskebalansen. Du kan känna dig lite svullen i början men det går över. Att inte dricka leder till uttorkning men inte bara det, du DÖR efter ett par dagar! Vätska är livsviktigt och det gör dig inte fet. Sök hjälp hos din husläkare eller berätta för dina föräldrar.. ta tag i det - du har hela livet framför dig! Man ska äta för att leva INTE leva för att äta!
Sen har du just nu (55kg till 169cm) ett BMI på ca 19 vilket är undervikt så du ska absolut INTE gå ner i vikt!! Du har bara en kropp, var rädd om den.
Lycka till, kram! ♥
Jag försöker verkligen gå ner igen, jag klarar inte av att väga såhär mycket.. när jag väl har gått ner 1-1,5 kg så går jag upp allt igen bara jag äter normalt en dag, igår tex, då åt jag mindre än en normal person bör göra på en dag, men jag gick upp 1,5 kg.. jag förstår inte detta och det tar kål på mig.. jag kan inte sluta gråta och mina dagar blir helt förstörda. Kan det vara vattenvikt (för jag drack mycket igår)?
Ofta dricker jag inget när jag fastar så antagligen är jag uttorkad, men hur ska jag göra för att få kroppen att få normal vätskebalans igen? För om jag väger 55kg nu men egentligen har för lite vatten i kroppen, betyder ju det att jag egentligen väger mer nu! det är ju hemskt !
Jag vill rätta till min vätskebalans utan att äta samtidigt.. för min erfarenhet säger att jag går upp 1.5-2 kg på en dag om jag dricker normalt och äter samtidigt.. det funkar helt enkelt inte... Hur ska jag göra? Jag kommer aldrig bli frisk om jag inte rättar till detta..
Tack för din hjälp.
Sandra svarar: Du kommer aldrig bli frisk om du inte börjar äta och dricka!! Att man går upp 1-2 kg på en dag är HELT NORMALT. Vätska och mat väger ju! Och att du har gått upp 1,5 kg FETT över ett dygn är totalt omöjligt. Självklart är det vätska! Inte fett. Det enda du kan göra för att återställa din vätskebalans är att DRICKA MYCKET.
Om du dricker ordentligt ett tag så ska du se att kroppen stabiliserar vätskebalansen. Du kan känna dig lite svullen i början men det går över. Att inte dricka leder till uttorkning men inte bara det, du DÖR efter ett par dagar! Vätska är livsviktigt och det gör dig inte fet. Sök hjälp hos din husläkare eller berätta för dina föräldrar.. ta tag i det - du har hela livet framför dig! Man ska äta för att leva INTE leva för att äta!
Sen har du just nu (55kg till 169cm) ett BMI på ca 19 vilket är undervikt så du ska absolut INTE gå ner i vikt!! Du har bara en kropp, var rädd om den.
Lycka till, kram! ♥
Intervjuer
Jag har fått ett par mail nu när jag går igenom inkorgen, angående intervjuer. Eftersom jag inte har kollat mailen på ett tag så vet jag inte om det fortfarande är aktuellt MEN jag ställer upp i alla slags intervjuer för skolprojekt och liknande. Helst via mail då det blir enklast för mig. Maila på [email protected]
Sandra svarar
Anonym J om Sandra svarar:
Hej! Jag har ganska nyligen hittat till din blogg, men oj vad bra den är och vad klok du är! Gillar den. Hur som helst så kommenterade jag här för att jag som många andra.. nog har en ätstörning. Jag kan verkligen INTE se mig själv som sjuk och har inte förstått det förens nu att det jag håller på med är fel och inte normalt. Jag tränar för mycket, äter för lite, ljuger om vad jag har ätit, spyr ofta upp maten, umgås inte lika ofta med vänner för att man kanske måste äta.. Ja listan kan ju göras lång.
Iallafall så har jag väldigt länge tyckt att jag varit tjock och hatat min kropp, men inte "gjort något åt saken". Jag började avsky min kropp när jag var 15 år (är 20 nu). Och för 2,5 år sedan blev allt värre. Jag åt nästan ingenting och det lilla jag åt spydde jag alltid upp, jag tränade även då fotboll på hög nivå och tränade väldigt mycket och hårt. Jag gick ner mycket i vikt och mamma "kom på" att jag spydde upp maten. Jag blev helt paff och bortförklarade det och slutade spy (så mycket skämdes jag).
Några månader senare var jag tillbaka, ingen mat samma hårda träning. Men nu har jag pendlat upp och ner i vikt om vartannat så ingen har liksom märkt någonting. Detta har hållit på i ca 1-1,5 år. Galet jag vet, men jag kan inte sluta. Det går inte, vad ska jag göra? Är jag sjuk? Kan något hjälpa mig? För det känns inte som det.. Grejen är att jag nog inte kommer kunna sluta tills jag gått ner mer... Ingen vet om detta. Ångesten och allt planerande/tänkande på mat tar kål på mig.. Gud jag ser mig verkligen inte ens som det minsta sjuk, men när jag läser detta jag skriver blir jag nästan rädd.. Jag lurar tillochmed mig själv ju! Kram
Sandra svarar:
Tusen tack! Jag börjar med det senaste du skrev.."Jag lurar tillochmed mig själv ju!". Precis så är det. Man blir så jävla bra på att ljuga/manipulera att man till och med går på det själv. Däremot har du tagit det FÖRSTA och det SVÅRASTE steget - att inse att du har problem! GRATTIS! Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. För som jag brukar säga till dom flesta.. läs det du har skrivit som om det vore din bästa vän som skrivit det till dig. Fråga sedan dig själv om hon har problem.
Självklart finns det hjälp att få! Du är 20 år skriver du och då kan du ta kontakt med din husläkare, ta upp detta med honom och be han (eller hon) skicka en remiss till vuxenpsyk. Det låter läskigt men det är det inte. Sen får du och psykologen gräva lite i detta och komma fram till en behandling som passar Dig! Men det första jag tycker du ska göra är att berätta för din mamma. Du behöver inte skämmas, hon kommer bli STOLT över dig som vågar berätta för henne! Hon har nog redan märkt ska du se. Våra mammor har den förmågan..
Ju längre du väntar desto längre kommer vägen bli tillbaka! Prata med din mamma ikväll och ring din husläkare imorgon. Du har inget att förlora.. du kan bara vinna.
KRAM och lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går.
Hej! Jag har ganska nyligen hittat till din blogg, men oj vad bra den är och vad klok du är! Gillar den. Hur som helst så kommenterade jag här för att jag som många andra.. nog har en ätstörning. Jag kan verkligen INTE se mig själv som sjuk och har inte förstått det förens nu att det jag håller på med är fel och inte normalt. Jag tränar för mycket, äter för lite, ljuger om vad jag har ätit, spyr ofta upp maten, umgås inte lika ofta med vänner för att man kanske måste äta.. Ja listan kan ju göras lång.
Iallafall så har jag väldigt länge tyckt att jag varit tjock och hatat min kropp, men inte "gjort något åt saken". Jag började avsky min kropp när jag var 15 år (är 20 nu). Och för 2,5 år sedan blev allt värre. Jag åt nästan ingenting och det lilla jag åt spydde jag alltid upp, jag tränade även då fotboll på hög nivå och tränade väldigt mycket och hårt. Jag gick ner mycket i vikt och mamma "kom på" att jag spydde upp maten. Jag blev helt paff och bortförklarade det och slutade spy (så mycket skämdes jag).
Några månader senare var jag tillbaka, ingen mat samma hårda träning. Men nu har jag pendlat upp och ner i vikt om vartannat så ingen har liksom märkt någonting. Detta har hållit på i ca 1-1,5 år. Galet jag vet, men jag kan inte sluta. Det går inte, vad ska jag göra? Är jag sjuk? Kan något hjälpa mig? För det känns inte som det.. Grejen är att jag nog inte kommer kunna sluta tills jag gått ner mer... Ingen vet om detta. Ångesten och allt planerande/tänkande på mat tar kål på mig.. Gud jag ser mig verkligen inte ens som det minsta sjuk, men när jag läser detta jag skriver blir jag nästan rädd.. Jag lurar tillochmed mig själv ju! Kram
Sandra svarar:
Tusen tack! Jag börjar med det senaste du skrev.."Jag lurar tillochmed mig själv ju!". Precis så är det. Man blir så jävla bra på att ljuga/manipulera att man till och med går på det själv. Däremot har du tagit det FÖRSTA och det SVÅRASTE steget - att inse att du har problem! GRATTIS! Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. För som jag brukar säga till dom flesta.. läs det du har skrivit som om det vore din bästa vän som skrivit det till dig. Fråga sedan dig själv om hon har problem.
Självklart finns det hjälp att få! Du är 20 år skriver du och då kan du ta kontakt med din husläkare, ta upp detta med honom och be han (eller hon) skicka en remiss till vuxenpsyk. Det låter läskigt men det är det inte. Sen får du och psykologen gräva lite i detta och komma fram till en behandling som passar Dig! Men det första jag tycker du ska göra är att berätta för din mamma. Du behöver inte skämmas, hon kommer bli STOLT över dig som vågar berätta för henne! Hon har nog redan märkt ska du se. Våra mammor har den förmågan..
Ju längre du väntar desto längre kommer vägen bli tillbaka! Prata med din mamma ikväll och ring din husläkare imorgon. Du har inget att förlora.. du kan bara vinna.
KRAM och lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går.
Nu är vi tillbaka!
Hej allihopa! Denna blogg har legat på is ett tag för att jag inte riktigt haft tid. Men nu är vi tillbaka igen! Jag kommer att sitta här ett par timmar nu och svara på alla mail och kommentarer och i fortsättningen så blir det regelbunden uppdatering.
Håll koll på när jag skriver nya inlägg genom att följa AB-bloggen på Bloglovin':
Håll koll på när jag skriver nya inlägg genom att följa AB-bloggen på Bloglovin':
