Sandra svarar
Anonym J om Sandra svarar:
Hej! Jag har ganska nyligen hittat till din blogg, men oj vad bra den är och vad klok du är! Gillar den. Hur som helst så kommenterade jag här för att jag som många andra.. nog har en ätstörning. Jag kan verkligen INTE se mig själv som sjuk och har inte förstått det förens nu att det jag håller på med är fel och inte normalt. Jag tränar för mycket, äter för lite, ljuger om vad jag har ätit, spyr ofta upp maten, umgås inte lika ofta med vänner för att man kanske måste äta.. Ja listan kan ju göras lång.
Iallafall så har jag väldigt länge tyckt att jag varit tjock och hatat min kropp, men inte "gjort något åt saken". Jag började avsky min kropp när jag var 15 år (är 20 nu). Och för 2,5 år sedan blev allt värre. Jag åt nästan ingenting och det lilla jag åt spydde jag alltid upp, jag tränade även då fotboll på hög nivå och tränade väldigt mycket och hårt. Jag gick ner mycket i vikt och mamma "kom på" att jag spydde upp maten. Jag blev helt paff och bortförklarade det och slutade spy (så mycket skämdes jag).
Några månader senare var jag tillbaka, ingen mat samma hårda träning. Men nu har jag pendlat upp och ner i vikt om vartannat så ingen har liksom märkt någonting. Detta har hållit på i ca 1-1,5 år. Galet jag vet, men jag kan inte sluta. Det går inte, vad ska jag göra? Är jag sjuk? Kan något hjälpa mig? För det känns inte som det.. Grejen är att jag nog inte kommer kunna sluta tills jag gått ner mer... Ingen vet om detta. Ångesten och allt planerande/tänkande på mat tar kål på mig.. Gud jag ser mig verkligen inte ens som det minsta sjuk, men när jag läser detta jag skriver blir jag nästan rädd.. Jag lurar tillochmed mig själv ju! Kram
Sandra svarar:
Tusen tack! Jag börjar med det senaste du skrev.."Jag lurar tillochmed mig själv ju!". Precis så är det. Man blir så jävla bra på att ljuga/manipulera att man till och med går på det själv. Däremot har du tagit det FÖRSTA och det SVÅRASTE steget - att inse att du har problem! GRATTIS! Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. För som jag brukar säga till dom flesta.. läs det du har skrivit som om det vore din bästa vän som skrivit det till dig. Fråga sedan dig själv om hon har problem.
Självklart finns det hjälp att få! Du är 20 år skriver du och då kan du ta kontakt med din husläkare, ta upp detta med honom och be han (eller hon) skicka en remiss till vuxenpsyk. Det låter läskigt men det är det inte. Sen får du och psykologen gräva lite i detta och komma fram till en behandling som passar Dig! Men det första jag tycker du ska göra är att berätta för din mamma. Du behöver inte skämmas, hon kommer bli STOLT över dig som vågar berätta för henne! Hon har nog redan märkt ska du se. Våra mammor har den förmågan..
Ju längre du väntar desto längre kommer vägen bli tillbaka! Prata med din mamma ikväll och ring din husläkare imorgon. Du har inget att förlora.. du kan bara vinna.
KRAM och lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går.
Hej! Jag har ganska nyligen hittat till din blogg, men oj vad bra den är och vad klok du är! Gillar den. Hur som helst så kommenterade jag här för att jag som många andra.. nog har en ätstörning. Jag kan verkligen INTE se mig själv som sjuk och har inte förstått det förens nu att det jag håller på med är fel och inte normalt. Jag tränar för mycket, äter för lite, ljuger om vad jag har ätit, spyr ofta upp maten, umgås inte lika ofta med vänner för att man kanske måste äta.. Ja listan kan ju göras lång.
Iallafall så har jag väldigt länge tyckt att jag varit tjock och hatat min kropp, men inte "gjort något åt saken". Jag började avsky min kropp när jag var 15 år (är 20 nu). Och för 2,5 år sedan blev allt värre. Jag åt nästan ingenting och det lilla jag åt spydde jag alltid upp, jag tränade även då fotboll på hög nivå och tränade väldigt mycket och hårt. Jag gick ner mycket i vikt och mamma "kom på" att jag spydde upp maten. Jag blev helt paff och bortförklarade det och slutade spy (så mycket skämdes jag).
Några månader senare var jag tillbaka, ingen mat samma hårda träning. Men nu har jag pendlat upp och ner i vikt om vartannat så ingen har liksom märkt någonting. Detta har hållit på i ca 1-1,5 år. Galet jag vet, men jag kan inte sluta. Det går inte, vad ska jag göra? Är jag sjuk? Kan något hjälpa mig? För det känns inte som det.. Grejen är att jag nog inte kommer kunna sluta tills jag gått ner mer... Ingen vet om detta. Ångesten och allt planerande/tänkande på mat tar kål på mig.. Gud jag ser mig verkligen inte ens som det minsta sjuk, men när jag läser detta jag skriver blir jag nästan rädd.. Jag lurar tillochmed mig själv ju! Kram
Sandra svarar:
Tusen tack! Jag börjar med det senaste du skrev.."Jag lurar tillochmed mig själv ju!". Precis så är det. Man blir så jävla bra på att ljuga/manipulera att man till och med går på det själv. Däremot har du tagit det FÖRSTA och det SVÅRASTE steget - att inse att du har problem! GRATTIS! Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. För som jag brukar säga till dom flesta.. läs det du har skrivit som om det vore din bästa vän som skrivit det till dig. Fråga sedan dig själv om hon har problem.
Självklart finns det hjälp att få! Du är 20 år skriver du och då kan du ta kontakt med din husläkare, ta upp detta med honom och be han (eller hon) skicka en remiss till vuxenpsyk. Det låter läskigt men det är det inte. Sen får du och psykologen gräva lite i detta och komma fram till en behandling som passar Dig! Men det första jag tycker du ska göra är att berätta för din mamma. Du behöver inte skämmas, hon kommer bli STOLT över dig som vågar berätta för henne! Hon har nog redan märkt ska du se. Våra mammor har den förmågan..
Ju längre du väntar desto längre kommer vägen bli tillbaka! Prata med din mamma ikväll och ring din husläkare imorgon. Du har inget att förlora.. du kan bara vinna.
KRAM och lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går.
