Mattillåtet
NU kan man äntligen köpa boken Mattillåtet igen, dock har den nytt omslag men jag hittade ingen bild på det. Boken är skriven av Gisela Van Der Ster och har varit slutsåld nu hur länge som helst. Men nu finns den! ALLA borde läsa denna bok, den är helt otrolig. Allt man behöver veta står i denna bok. Det är en praktisk vägledning för alla med en ätstörning men jag tycker att alla, oavsett om man har en ätstörning eller ej, ska läsa denna bok.
Här (<-- direktlänk) finns den att köpa för 213kr. Värd VARENDA krona!
Hur man slutar kräkas
Vill börja med att säga att när jag pratar om bulimi så pratar jag inte av egen erfarenhet, utan all fakta och info (om bulimi och hetsätning) kommer från vad tjejer berättat för mig, från behandlare och dietister, böcker men det mesta har jag lärt mig på internet. När jag var som värst inne i min anorexi så satt jag nämligen på ett forum DYGNET RUNT och skrev upp exakt varenda grej jag åt, chattade med andra sjuka tjejer (vi tävlade) etc etc. Nästan all min kunskap kommer därifrån. Man kan nog säga att jag har pluggat anorexi och bulimi i 10 år. Jag har aldrig ätit och spytt regelbundet, men jag har spytt någon enstaka gång efter att jag ätit något jobbigt. Detta var dock flera år sedan. Allt jag skriver kommer såklart direkt från mitt huvud, jag tar inte hjälp utav något eller någon när jag skriver här i AB-bloggen. Däremot är inte ALLT jag skriver baserat på mina upplevelser. Ville bara göra det klart.
Att sluta kräkas är extremt jobbigt, men det är mycket lättare om man har klart för sig vad som kommer att hända i kroppen när man slutar. Det jobbigaste för dom flesta är att ansiktet och magen sväller. Detta beror dock INTE, som dom flesta tror, på att man behåller maten och går upp i vikt. Utan det är för att det sker ett vätskeutbyte i och runt kroppens celler. Som jag redan berättat så är det bara 60-70% av maginnehållet som försvinner när man kräks.
Svullnaden kommer att försvinna 3-6 dagar efter att du har slutat kräkas, och det kommer ut den vanliga vägen - när du kissar. Dessa 3-6 dagar av svullnad är jobbiga men klarar du dom så klarar du allt. Låt bli att väga dig några veckor efter att du slutat kräkas, vätskebalansen går upp och ner men normaliseras efter ett tag. Hur länge det tar är väldigt individuellt men ungefär 5-10 veckor. Under hela denna period kommer du alltså att kissa väldigt mycket.
Att sluta kräkas är INTE lätt, och händer inte över en natt. Jag brukar rekommendera tjejer att inte sluta tvärt utan att trappa ned. Dvs om du vanligtvis kräks tre gånger per dag, börja göra det en gång per dag.. sen fem gånger i veckan, sen tre gånger i veckan etc etc tills du har slutat helt. Gör det i din egen takt. Börja alltså att behålla frukosten, sen lunchen, sen middagen etc. Om du måste spy mer än du har planerat så gör det inget, ta nya tag dagen efter. Ge aldrig upp!
Något man också måste vara beredd på är att man kan bli hungrig när man minst anar det. Detta beror på att när du har börjat kissa ut all vätska som har legat runt cellerna så behöver dom något som tar vätskans plats. Alltså energi. Det är viktigt att du lyssnar på kroppen då och äter, för det är vad den behöver för att kunna reparera skadorna som DU har orsakat. Kom ihåg att lita på din kropp, den vet vad den gör. Den ljuger aldrig när det kliar, när du är kissnödig, när du har ont - så då borde du lyssna på den när du är hungrig också. Eller hur?
Ta ett kliv i taget och ha inte för bråttom. Det är bra om du har någon som kan stötta dig under tiden du ska sluta kräkas, någon du litar på som kan försäkra dig om att det är VÄTSKA när du under ett par veckor kommer att vara svullen. Det kommer att vara förjävla jobbigt, men det går. Om du lyckas så har du gjort en investering för livet. Tro på dig själv och KÄMPA! 
Verkligheten för någon med anorexi
Sandra svarar på mail
Hej jag heter Nicole är 12 år och fyller 13 i Mars.
Jag har börjat läsa din blogg idag men följer sedan innan din personliga blogg sandranordin.com. Det är så att sedan 4:an (2 år sedan) så började tjejer i min klass reta mig för att jag var tjock (hade gjort Kappahl reklam). Sedan dess har jag ALLTID tyckt jag var tjock vissa dagar så kan jag se att jag är perfekt, men många dagar känner jag mig fet och tjock. Jag tränar 3 gånger i veckan och gymmar 1-3 gånger i veckan (jag tränar för att jag tycker det är kul). Jag är 154,5 kort och väger 41-43 kg och jag tycker det är jättemycket. Jag känner att det blir mycket för mig. Har Reumatism (ledsjukdom) + att jag tycker jag är tjock det känns som det blir för mycket för mig. Vad ska jag göra? Kram
Sandra svarar:
Hej Nicole!
Vad roligt. Välkommen hit : ) Men vänta nu.. backa bandet. Dom började reta dig när du hade gjort Kappahl reklam. Stanna där. Varför tror du dom gjorde det? AVUNDSJUKA. Såklart! God damn it tjejen du ska ju vara STOLT över dig själv. Inte många 12-åringar som har stått modell för Kappahl! Dom är bara missnöjda för att det inte var dom själva som gjorde det.
Sen är du inte tjock nånstans. Det kan jag lova dig. Du ligger på undervikt och skulle behöva gå upp i vikt. Sen är du väldigt ung, du växer. Du tränar mycket och gör det för att det är roligt, det är jättebra. Men då måste du komma ihåg att äta bra och mycket, för annars orkar du inte och bryter ner kroppen.
Vad du måste göra är att lära dig att tycka om dig själv. Tänk på allt DU har gjort och allt DU är bra på. Du har stått modell för Kappahl. Du har reumatism men lever ändå och tränar. Du är en kämpe! Antingen kan du låta tjejerna sänka dig genom att ta åt dig när dom säger att du är tjock. Eller så kan du tänka REALISTISKT och använda deras försök till att sänka dig till att stärka ditt självförtroende. Skaka av dig det dom säger och säg till dig själv hur jävla bra du är som inte tar åt dig. Dom är avundsjuka på DIG - kom ihåg det! Ta ingen skit. När du sen börjar tycka om dig själv lite mer så kommer du inte längre att lyssna på negativa kommentarer. Utan istället använda dom till din fördel.
Och en sak till. Jag hoppas inte du umgås med tjejerna i din klass som säger så. Vilka idioter. Usch! Dina problem har nog inte så mycket med mat och vikt att göra egentligen, jag tror mer att du använder det för att straffa dig själv. Sluta upp med det! Ät vad du vill, må bra och stå upp för dig själv. Titta dig i spegeln varje dag och säg "Fan vad jag är bra". För det är du.
Kram och lycka till!
Sandra
Jag har börjat läsa din blogg idag men följer sedan innan din personliga blogg sandranordin.com. Det är så att sedan 4:an (2 år sedan) så började tjejer i min klass reta mig för att jag var tjock (hade gjort Kappahl reklam). Sedan dess har jag ALLTID tyckt jag var tjock vissa dagar så kan jag se att jag är perfekt, men många dagar känner jag mig fet och tjock. Jag tränar 3 gånger i veckan och gymmar 1-3 gånger i veckan (jag tränar för att jag tycker det är kul). Jag är 154,5 kort och väger 41-43 kg och jag tycker det är jättemycket. Jag känner att det blir mycket för mig. Har Reumatism (ledsjukdom) + att jag tycker jag är tjock det känns som det blir för mycket för mig. Vad ska jag göra? Kram
Sandra svarar:
Hej Nicole!
Vad roligt. Välkommen hit : ) Men vänta nu.. backa bandet. Dom började reta dig när du hade gjort Kappahl reklam. Stanna där. Varför tror du dom gjorde det? AVUNDSJUKA. Såklart! God damn it tjejen du ska ju vara STOLT över dig själv. Inte många 12-åringar som har stått modell för Kappahl! Dom är bara missnöjda för att det inte var dom själva som gjorde det.
Sen är du inte tjock nånstans. Det kan jag lova dig. Du ligger på undervikt och skulle behöva gå upp i vikt. Sen är du väldigt ung, du växer. Du tränar mycket och gör det för att det är roligt, det är jättebra. Men då måste du komma ihåg att äta bra och mycket, för annars orkar du inte och bryter ner kroppen.
Vad du måste göra är att lära dig att tycka om dig själv. Tänk på allt DU har gjort och allt DU är bra på. Du har stått modell för Kappahl. Du har reumatism men lever ändå och tränar. Du är en kämpe! Antingen kan du låta tjejerna sänka dig genom att ta åt dig när dom säger att du är tjock. Eller så kan du tänka REALISTISKT och använda deras försök till att sänka dig till att stärka ditt självförtroende. Skaka av dig det dom säger och säg till dig själv hur jävla bra du är som inte tar åt dig. Dom är avundsjuka på DIG - kom ihåg det! Ta ingen skit. När du sen börjar tycka om dig själv lite mer så kommer du inte längre att lyssna på negativa kommentarer. Utan istället använda dom till din fördel.
Och en sak till. Jag hoppas inte du umgås med tjejerna i din klass som säger så. Vilka idioter. Usch! Dina problem har nog inte så mycket med mat och vikt att göra egentligen, jag tror mer att du använder det för att straffa dig själv. Sluta upp med det! Ät vad du vill, må bra och stå upp för dig själv. Titta dig i spegeln varje dag och säg "Fan vad jag är bra". För det är du.
Kram och lycka till!
Sandra
Vad som händer med kroppen när man kräks
Det som många inte vet vad gäller kräkning är att om du äter och spyr så försvinner bara ca 60-70% av maginnehållet. Resten hinner kroppen ta upp. Ur viktminskningssynpunkt är alltså detta ett väldigt dåligt alternativ. Men många som börjar kräkas kan inte sluta. Vissa gör det kanske efter varje måltid, vissa hetsäter och spyr och vissa gör det kanske bara någon ensaka gång. Kroppen tar skada oavsett hur ofta man gör det, men ju mer man gör det desto större blir skadorna.
Många borstar tänderna efter att dom kräkts för att folk inte ska märka. Detta ska man INTE göra! Saltsyran från magen fräter sönder tändernas emalj vilket leder till tandlossning.
Bulimi är ganska svårt att dölja. Svårare än man tror. Folk märker om man springer iväg på toa efter varje måltid, har röda tårade ögon eller luktar spya. En annan grej man kan se på en person som kräks är att spottkörtlarna sväller. Man svullnar då längs käkens undersida och en bit upp på kinden. Svullnaden försvinner dock några veckor efter att man har slutat kräkas, så det är inget farligt.
Att energi och näringsämnen försvinner är ju givetvis inte bra, men man förlorar även mycket vätska. Vätskan i maginnehållet innehåller LIVSVIKTIGA ämnen (elektrolyter, klorid, kalium och natrium). Dessa ämnen behöver kroppen för att fungera. Biverkningar på exempelvis kaliumbrist är att man får stickningar och myrkrypningar i armar och ben. Om man får det är det väldigt viktigt att ge kroppen kalium för om man inte gör det så är nästa stadium att man får kramp i armar och ben. Det tredje är att hjärtat hugger. Det är, som ni säkert förstår, livsfarligt om hjärtmuskeln och andningsorganen inte får nog med elektriska impulser. Det kan leda till att hjärtat stannar.
Jag ska berätta hur man slutar kräkas och vad som händer i kroppen då senare.
Vad som händer i hjärnan och kroppen vid svält
Hjärnan
Såhär är det. När man har en ätstörning och svälter sig själv så är det väldigt svårt att låta bli att tänka på mat. Det är vad man gör 24 timmar om dygnet varje dag. Därför stämmer inte Anorexia Nervosa som faktiskt betyder "nervös aptitlöshet" för aptit är det sista man saknar. Alla människor, oavsett om man har en ätstörning eller ej - tänker på mat om man har fått i sig för lite. Det spelar ingen roll om man gör det frivilligt eller ofrivilligt, under en lång period eller bara under en dag. Detta är helt normalt och tyder bara på att överlevnadsinstinkten fungerar som den ska.
Humöret påverkas givetvis väldigt mycket det också, man blir lättirriterad.. har svårt att koncentrera sig etc etc beroende på vilka ämnen i kroppen man saknar. Humorn försvinner för nästan alla och beslutsångest är extremt vanligt. Att välja 1 eller 2, A eller B är påfrestande och i stort sett omöjligt. Oavsett vad det gäller. Detta för att hela systemet ställer in sig på att överleva, hjärnan drabbas av stresstillstånd och då är det väldigt svårt att fatta beslut och skratta. Tvångstankar är också väldigt vanligt. Nästan alla som svälter har en eller flera tvångstankar. Ju längre man svälter desto mer förstärks tvångstankarna.
Man får inga bestående men på hjärnan om man tänker långsiktigt men däremot förvärras hela situationen ju längre man svälter. Man tappar inga hjärnceller men däremot så försvinner en liten mängd protein. Man kan alltså bli fri från alla svältsymtom i hjärnan om man bara börjar äta. Kom ihåg att hela kroppen går på sparlåga och fungerar annorlunda än vanligt. Om man tex bränner sig på spisen så tar det längre tid än normalt att känna smärtan. Detta är såklart inte bra. Det är reaktionsförmågan som försämras. Allt i hjärnan går långsamt vid svält.
Kroppen
Man kan svälta oavsett vad man väger. Man kan väga 200kg och vara undernärd. Vikten spelar ingen roll i detta sammanhang. Det är mycket som händer i kroppen vid svält, och även om ett blodprov visar att allt står rätt till i kroppen så behöver inte det vara sant. Saltbrist och uttorkning kan nämligen få blodproven att visa fel. Jag ska berätta mer om det sen. Här kommer ett litet kollage med vad som händer i kroppen när du saknar vissa ämnen.
Såhär är det. När man har en ätstörning och svälter sig själv så är det väldigt svårt att låta bli att tänka på mat. Det är vad man gör 24 timmar om dygnet varje dag. Därför stämmer inte Anorexia Nervosa som faktiskt betyder "nervös aptitlöshet" för aptit är det sista man saknar. Alla människor, oavsett om man har en ätstörning eller ej - tänker på mat om man har fått i sig för lite. Det spelar ingen roll om man gör det frivilligt eller ofrivilligt, under en lång period eller bara under en dag. Detta är helt normalt och tyder bara på att överlevnadsinstinkten fungerar som den ska.
Humöret påverkas givetvis väldigt mycket det också, man blir lättirriterad.. har svårt att koncentrera sig etc etc beroende på vilka ämnen i kroppen man saknar. Humorn försvinner för nästan alla och beslutsångest är extremt vanligt. Att välja 1 eller 2, A eller B är påfrestande och i stort sett omöjligt. Oavsett vad det gäller. Detta för att hela systemet ställer in sig på att överleva, hjärnan drabbas av stresstillstånd och då är det väldigt svårt att fatta beslut och skratta. Tvångstankar är också väldigt vanligt. Nästan alla som svälter har en eller flera tvångstankar. Ju längre man svälter desto mer förstärks tvångstankarna.
Man får inga bestående men på hjärnan om man tänker långsiktigt men däremot förvärras hela situationen ju längre man svälter. Man tappar inga hjärnceller men däremot så försvinner en liten mängd protein. Man kan alltså bli fri från alla svältsymtom i hjärnan om man bara börjar äta. Kom ihåg att hela kroppen går på sparlåga och fungerar annorlunda än vanligt. Om man tex bränner sig på spisen så tar det längre tid än normalt att känna smärtan. Detta är såklart inte bra. Det är reaktionsförmågan som försämras. Allt i hjärnan går långsamt vid svält.
Kroppen
Man kan svälta oavsett vad man väger. Man kan väga 200kg och vara undernärd. Vikten spelar ingen roll i detta sammanhang. Det är mycket som händer i kroppen vid svält, och även om ett blodprov visar att allt står rätt till i kroppen så behöver inte det vara sant. Saltbrist och uttorkning kan nämligen få blodproven att visa fel. Jag ska berätta mer om det sen. Här kommer ett litet kollage med vad som händer i kroppen när du saknar vissa ämnen.
Ta livet av mig, mamma!
Fick ett tips av en tjej att det har kommit ut en ny bok. Den är skriven av Marianne Käcko och har bara fått positiv kritik. Såhär beskrivs den:
"Äsch, äta kommer jag aldrig att göra. Varför förstår ni inte det?
När Katarina Käcko fick anorexi för första gången var hon elva år gammal. Några år senare slog sjukdomen till på nytt, den här gången med psykiatrisk klinik, outhärdlig ångest och resignation inför livstida sondmatning som följd – när Katarina sedan drack två klunkar vatten i oktober 1997 var det första gången hon åt eller drack på 350 dagar. Hjälpen kom på Anorexicentrum vid Huddinge sjukhus, där man ser på anorexi som en fysiologisk snarare än en psykisk sjukdom.
Ta livet av mig, mamma! är Marianne Käckos berättelse om sin dotters sjukdom och om kampen för ett för henne lämpligt vårdalternativ. Med ett fast grepp om vardagen och fötterna stadigt på jorden beskriver Marianne Käcko såväl det hjärtskärande i att se sitt barn lida som frustrationen i att leva med en anorektiker. Hon belyser också den finländska anorexivården – både det positiva och det negativa – ur ett användarperspektiv.
Ta livet av mig, mamma! innehåller också ett efterord av den idag friskförklarade Katarina Käcko, som ger sin syn på sjukdomstiden."
Den låter riktigt bra. Stor elogé till Katarina som nu också är friskförklarad! Strongt! Boken finns att köpa här (<-- direktlänk) för 198kr.
Önska ett inlägg
Tänkte att ni skulle få chansen att önska inlägg. Vad vill ni läsa om? Vad som händer med kroppen vid svält? Vad man ska äta för att gå upp i vikt? Hur man hanterar ångest? Fettfobi? Berätta om olika behandlingshem och metoder? Ni får önska flera! Shoot : )
Bulimibibeln
Igår medverkade Sofia Jensfelt i Nyhetsmorgon. Hon har blivit frisk efter 10 år med bulimi och har nu skrivit en bok. Bulimibibeln som finns att köpa här och här för 147kr.
Boken vänder sig till alla som brottas med ätstörningen och till anhöriga som vill veta mer om sjukdomen. Den innehåller 17 praktiska steg, som visar hur man bryter det destruktiva mönstret och får ett mer normalt förhållande till mat. I boken står det att cirka 2% av flickor och kvinnor mellan 13-30 år har sjukdomen men jag vill poängtera att mörkertalet är STORT och pojkar och män är inte ens inräknade. Så antalet är betydligt större.
Sandra svarar på mail
Hej Sandra, jag läser din blogg och tycker den är jätteviktig och hoppas att du fortsätter med den!
Jag går hos en psykolog och har varit deprimerad sedan jag var 14 år, är 22 nu och har gått igenom de flesta stadier som en depression ger. De senaste året har jag tappat mycket i vikt och både jag och min psykolog har kommit överens om att det definitivt är en ätstörning, men kanske inte så allvarligt. Jag väger 59 kg just nu och är ca 173 cm lång. Mitt problem är att jag nu försöker med hela mitt förnuft tvinga min kropp att äta minst ett ordentligt mål om dagen (jag svälter mig) och jag vill ju ha ett normalt förhållningssätt till mat. Men jag är så sjukt rädd att gå upp i vikt. Min fråga är till dig, hur det gick för dig när du väl började äta igen, gick du upp mycket? Eller är det bara vattnet som kroppen samlar på dig som man går upp? Dvs att man egentligen inte går upp i kroppsfett. Eller är det så att när kroppen har varit inställd på svält under en längre tid så kommer man att gå upp väldigt mycket?
Hoppas du förstår min fråga, även om den är lite luddigt ställd..
Sandra svarar:
Hej! Vad kul att höra, tack så mycket!
Jag förstår vad du menar, jättebra att du försöker och även att du har förstått lite att du har en ätstörning. Det är ett stort steg! För att svara på din fråga, när kroppen har ställt in sig på svält och man börjar äta igen så går man upp i vikt. Först går man upp i vätska (detta försvinner ganska snabbt så fort man börjat äta salt igen) och sen går man upp ett par kilon som sätter sig runt organen. Detta är alltså inte något som syns i spegeln, men det kan synas på vågen. Du ska därför låta bli att väga dig ett tag framöver eftersom vätskebalansen kommer att gå lite upp och ner nu när du börjar äta.
För att göra svaret lite tydligare, det är INTE kroppsfett man går upp i. För att gå upp ett enda kilo i kroppsfett efter svält så behöver du 7000 kalorier UTÖVER den vanliga maten (som hos en tjej ligger på minst 2000 kalorier per dag).
Iallafall, håll dig borta från vågen ett tag tills vätskebalansen har stabiliserats. Och vikten kommer inte bara att gå upp upp upp när du börjar äta, den kommer att hitta sin trivselvikt. Låt kroppen göra det jobbet, inte ditt huvud. Lycka till och kämpa på, försök att få in dom andra målen också så fort som möjligt.
Massa kramar
Sandra
Jag går hos en psykolog och har varit deprimerad sedan jag var 14 år, är 22 nu och har gått igenom de flesta stadier som en depression ger. De senaste året har jag tappat mycket i vikt och både jag och min psykolog har kommit överens om att det definitivt är en ätstörning, men kanske inte så allvarligt. Jag väger 59 kg just nu och är ca 173 cm lång. Mitt problem är att jag nu försöker med hela mitt förnuft tvinga min kropp att äta minst ett ordentligt mål om dagen (jag svälter mig) och jag vill ju ha ett normalt förhållningssätt till mat. Men jag är så sjukt rädd att gå upp i vikt. Min fråga är till dig, hur det gick för dig när du väl började äta igen, gick du upp mycket? Eller är det bara vattnet som kroppen samlar på dig som man går upp? Dvs att man egentligen inte går upp i kroppsfett. Eller är det så att när kroppen har varit inställd på svält under en längre tid så kommer man att gå upp väldigt mycket?
Hoppas du förstår min fråga, även om den är lite luddigt ställd..
Sandra svarar:
Hej! Vad kul att höra, tack så mycket!
Jag förstår vad du menar, jättebra att du försöker och även att du har förstått lite att du har en ätstörning. Det är ett stort steg! För att svara på din fråga, när kroppen har ställt in sig på svält och man börjar äta igen så går man upp i vikt. Först går man upp i vätska (detta försvinner ganska snabbt så fort man börjat äta salt igen) och sen går man upp ett par kilon som sätter sig runt organen. Detta är alltså inte något som syns i spegeln, men det kan synas på vågen. Du ska därför låta bli att väga dig ett tag framöver eftersom vätskebalansen kommer att gå lite upp och ner nu när du börjar äta.
För att göra svaret lite tydligare, det är INTE kroppsfett man går upp i. För att gå upp ett enda kilo i kroppsfett efter svält så behöver du 7000 kalorier UTÖVER den vanliga maten (som hos en tjej ligger på minst 2000 kalorier per dag).
Iallafall, håll dig borta från vågen ett tag tills vätskebalansen har stabiliserats. Och vikten kommer inte bara att gå upp upp upp när du börjar äta, den kommer att hitta sin trivselvikt. Låt kroppen göra det jobbet, inte ditt huvud. Lycka till och kämpa på, försök att få in dom andra målen också så fort som möjligt.
Massa kramar
Sandra
BMI - Body Mass Index
Många undrar varför jag hela tiden nämner BMI. Det gör jag för att jag sitter bakom en datorskärm och då är det väldigt svårt för mig att se hur en människa som mailar in till mig ser ut. Jag gör det helt enkelt för att få ett hum om situationen.
Men BMI är väldigt väldigt individuellt och går bara att använda som en riktlinje. För det första är det inte anpassat efter kvinnor (en kvinna ska ha ett BMI på minst 20 för att vara normalviktig.. vi har normalt högre BMI än män) och även för dom med mycket muskler så är BMI missvisande eftersom muskler till stor del består av vatten och vatten har betydligt högre densitet än fett. Så har man mycket muskler och får ett högt BMI så betyder det absolut inte att man är tjock, även benstomme och andra faktorer spelar in.
Så, nu har vi rett ut det. Ni ska alltså inte snöa in er på BMI. Att mäta kroppsfettet är bättre om man vill ha ett rättvist resultat. Men inte med måttband, utan hos en läkare eller på ett gym. Klicka på bilden ovan om ni vill se vad ni har för BMI, men kom ihåg vad jag har sagt.
Sandra svarar
Anonym om Sandra svarar på mail:
Hejsan. Jag är 170cm lång och väger 41,2 kg. Jag anser att jag är tjock, och mår verkligen dåligt av det här. Jag mår inte bra, äter ungefär 3-4 tuggor mat, får inte i mig mer då jag känner mig äcklig som gör mig mer tjock. Jag spyr upp allt jag fått i mig och så här fortsätter det hela tiden. Jag tränar varje dag, eller försöker iaf, har även testat en äppeldiet, att bara äta äpple och inget mer. Under den tiden gick jag ner 3 kg i vikt, och jag mår fortfarande inte bra. Men jag känner mig så tjock, och vet inte hur jag ska göra för att gå ner i vikt, eller få mig att sluta känna mig tjock..
Sandra svarar:
Snälla vän, du har ett BMI på 14 och är extremt underviktig. Det är klart att du inte mår bra när du inte får i dig mat och när du väl får i dig mat så kräks du upp den. Det är en ond cirkel och du behöver hjälp utifrån för att bryta den. Att man söker hjälp betyder inte att man är svag, utan det betyder att man är stark som tar tag i sina problem.
Att du erkänt dina problem för mig är ett stort steg. Men din situation håller inte länge till, du är så pass underviktig att du behöver akut hjälp. Ju längre du skjuter på det desto längre blir vägen tillbaka. Dieter fungerar inte, spelar ingen roll om man är underviktig eller överviktig. Om en diet fungerade så skulle dom väl inte behöva hitta på nya hela tiden, eller hur?
Vänd dig till dina föräldrar, och om inte det går så kan du ta kontakt med sjuksyster/kuratorn på din skola alt. BUP, Ungdomsmottagningen, BRIS eller Vuxenpsyk. Det beror lite på hur gammal du är. Det finns hjälp att få och du ska inte gå igenom resan tillbaka själv. Du har problem och måste söka hjälp. Vid ett så lågt BMI är belastningen på hjärtat väldigt stort så du måste. Livet har så mycket att erbjuda! Lycka till, jag tror på dig!!
-
Ida (mailadress borttagen) om Sandra svarar på mail:
Hej mitt namn är Ida och jag är snart 14 år. Jag är ca 168 cm lång och väger 53 kg, jag tycker att jag är tjock och mår dåligt utav det. Men ändå så tränar jag innebandy 2 gånger i veckan. Är jag tjock eller har du något tips på hur jag kan gå ner i vikt? Snälla svara!
Sandra svarar:
Hej Ida! Du ligger på undervikt och kan omöjligt vara tjock. Det är bara du själv som har snedvriden bild av dig själv. Du behöver gå upp i vikt och framför allt jobba på ditt självförtroende och din självkänsla. Att du tränar innebandy två gånger i veckan är ju jättebra! Så länge du gör det för att det är roligt.
Du är absolut inte tjock! Om du känner att du skulle behöva prata med någon så kan du vända dig till kuratorn på din skola, eller BUP. Jag tror att det kan vara bra! Men jag lovar dig att du inte är tjock. Börja fokusera på vad du är nöjd med istället. Titta dig i spegeln varje dag och ge dig själv tre komplimanger. Det kan vara att du är fin i håret, snygg rumpa, fina fötter, vad som helst. Börja nu direkt och skriv tre komplimanger om ditt utseende/din kropp här i kommentarsfältet så får jag läsa! Kram på dig : )
Hejsan. Jag är 170cm lång och väger 41,2 kg. Jag anser att jag är tjock, och mår verkligen dåligt av det här. Jag mår inte bra, äter ungefär 3-4 tuggor mat, får inte i mig mer då jag känner mig äcklig som gör mig mer tjock. Jag spyr upp allt jag fått i mig och så här fortsätter det hela tiden. Jag tränar varje dag, eller försöker iaf, har även testat en äppeldiet, att bara äta äpple och inget mer. Under den tiden gick jag ner 3 kg i vikt, och jag mår fortfarande inte bra. Men jag känner mig så tjock, och vet inte hur jag ska göra för att gå ner i vikt, eller få mig att sluta känna mig tjock..
Sandra svarar:
Snälla vän, du har ett BMI på 14 och är extremt underviktig. Det är klart att du inte mår bra när du inte får i dig mat och när du väl får i dig mat så kräks du upp den. Det är en ond cirkel och du behöver hjälp utifrån för att bryta den. Att man söker hjälp betyder inte att man är svag, utan det betyder att man är stark som tar tag i sina problem.
Att du erkänt dina problem för mig är ett stort steg. Men din situation håller inte länge till, du är så pass underviktig att du behöver akut hjälp. Ju längre du skjuter på det desto längre blir vägen tillbaka. Dieter fungerar inte, spelar ingen roll om man är underviktig eller överviktig. Om en diet fungerade så skulle dom väl inte behöva hitta på nya hela tiden, eller hur?
Vänd dig till dina föräldrar, och om inte det går så kan du ta kontakt med sjuksyster/kuratorn på din skola alt. BUP, Ungdomsmottagningen, BRIS eller Vuxenpsyk. Det beror lite på hur gammal du är. Det finns hjälp att få och du ska inte gå igenom resan tillbaka själv. Du har problem och måste söka hjälp. Vid ett så lågt BMI är belastningen på hjärtat väldigt stort så du måste. Livet har så mycket att erbjuda! Lycka till, jag tror på dig!!
-
Ida (mailadress borttagen) om Sandra svarar på mail:
Hej mitt namn är Ida och jag är snart 14 år. Jag är ca 168 cm lång och väger 53 kg, jag tycker att jag är tjock och mår dåligt utav det. Men ändå så tränar jag innebandy 2 gånger i veckan. Är jag tjock eller har du något tips på hur jag kan gå ner i vikt? Snälla svara!
Sandra svarar:
Hej Ida! Du ligger på undervikt och kan omöjligt vara tjock. Det är bara du själv som har snedvriden bild av dig själv. Du behöver gå upp i vikt och framför allt jobba på ditt självförtroende och din självkänsla. Att du tränar innebandy två gånger i veckan är ju jättebra! Så länge du gör det för att det är roligt.
Du är absolut inte tjock! Om du känner att du skulle behöva prata med någon så kan du vända dig till kuratorn på din skola, eller BUP. Jag tror att det kan vara bra! Men jag lovar dig att du inte är tjock. Börja fokusera på vad du är nöjd med istället. Titta dig i spegeln varje dag och ge dig själv tre komplimanger. Det kan vara att du är fin i håret, snygg rumpa, fina fötter, vad som helst. Börja nu direkt och skriv tre komplimanger om ditt utseende/din kropp här i kommentarsfältet så får jag läsa! Kram på dig : )
Chloe Marshall
Bilder från Chloe Marshall's egna hemsida.
Chloe Marshall är en av dom vackraste människorna jag vet. Hon är modell och vann Miss Surrey 2008. Men hon är inte vilken modell som helst utan hon är en "plus-size"-model som det så fint heter. Hon har ett BMI på 26. Jag har sett en massa intervjuer, repotage och filmer om henne och hon har både inspirerat och motiverat mig väldigt länge. Hon är stolt över sin kropp och försöker få tjejer att inse att vikt inte har med skönhet att göra. Sa jag att hon är född 1991?
Chloe är en förebild. Hon är gryyyym!
Ps. Nu vet ni vars jag har fått att min framtida dotters namn ifrån. Hihi
Svält ur ett annat perspektiv
850 miljoner människor lägger sig hungriga varje kväll. 16 000 barn dör varje dag för att dom inte har tillräckligt att äta. Detta trots att det egentligen finns nog med mat åt alla i hela världen.
Visst kan man då uppfatta människor med ätstörningar som väldigt egoistiska? Petar i maten, slänger, gömmer, spyr. Medans det i andra länder finns barn som skulle bli överlyckliga av en banan.
En ätstörning är som sagt en sjukdom och inget kan egentligen man styra över, men sjukdomen i sig är väldigt egoistisk. Och om man kollar på sin situation med andra ögon för ett tag, och samtidigt tänker på barnen i Afrika, så kan man förhoppningsvis själv också se hur tacksamma vi egentligen borde vara för att vi har mat på bordet och rena kläder.
Många tänker "Jag kan ändå inte göra något åt att barn svälter runt om i världen". Nej, ingen kan göra allt men alla kan göra något. Man kan skicka iväg nån krona då och då till någon organisation, bli fadder eller kanske själv fara ner och engagera sig. Men till att börja med, speciellt om man har en ätstörning, så kan man äta och vara tacksam. För vi har turen att kunna välja, och då gäller det att välja rätt.
Jag personligen tycker att det är upp till varje land att se till så att sin befolkning har mat på bordet och därmed lägga mindre pengar på atombomber, krigsvapen eller whatever det nu är. För vad fan ger det att vara beredd på krig när det till slut inte finns några människor kvar som kan kriga?
Tänk på det.
Sandra svarar på mail
Hejsan! Jag har precis fyllt 15 år och jag börjar bli orolig att jag har anorexia eller någon annan ätstörning.
Jag är 1.62 cm och väger 37 kg, jag är medveten om att det är väldigt lite och att jag borde gå upp i vikt. Men samtidigt vill jag inte det. Jag har aldrig vägt över 40 kg, så det är inte så att jag har gått ner mycket i vikt, även fast jag kan erkänna att jag har gått ner lite. Som mest har jag vägt 39 kg, och som minst 35.
Jag har alltid varit smal.. Och jag stör mig otroligt mycket på folk som kommenterar min vikt och säger att jag borde äta mer. Jag vet själv att jag borde det, men på något sätt vill jag inte erkänna det för mig själv (även fast jag på sätt och vis gör det nu) och jag vet inte hur jag ska söka hjälp (om det nu skulle behövas) eller prata med någon om det eftersom att jag är rätt så blyg och inte tycker om att prata känslor eller liknande..
Jag försöker att äta lite för att gå ner i vikt, men samtidigt vill jag inte gå ner för mycket. Jag har inte så mycket självkontroll så att jag kan gå utan mat i flera dagar vilket är bra och jag äter alltid middag tillsammans med min familj, men andra måltider (främst lunch och mellanmål) äter jag väldigt sällan. Jag tränar dessutom 5-6 gånger i veckan.
Jag tycker inte att jag mår dåligt eller inte orkar med att leva så som jag gör, men jag märker ju att något inte är som det ska då min mens har blivit oregelbunden och jag skär mig ibland. Egentligen tycker jag inte ens att jag har någon anledning till att må dåligt. Så jag vet inte riktigt varför jag gör som jag gör, ibland kan jag få typ som panikångest.. tror du att det kan ha något samband med en ätstörning?
P.S. Gillar verkligen dina bloggar (:
Sandra svarar:
Hej! Vad bra att du är medveten om det. Du har ett BMI på 14 vilket motsvarar extrem undervikt. Vid en så låg vikt är det inte ovanligt att man blir tvångsinlagd. Nu beror det mycket på hur kroppen mår (vilopuls och värden) också, en person med ett BMI på 17-18 kan lika väl läggas in men ju lägre BMI du får desto lägre blir din vilopuls etc etc. Och ju lägre vilopuls du får desto större är risken att ditt hjärta stannar.
Som jag brukar säga till andra, läs igenom din egen text som om det hade varit jag som skrivit den till dig. Märker du att du har skrivit att du är medveten om att du väger lite - vet att du borde gå upp i vikt - du vill inte gå upp i vikt - du vet att du borde äta mer och du försöker att äta lite för att gå ner i vikt. Ser du dubbelmoralen? Det är ungefär som att ditt riktiga jag skriver och då och då så hoppar "hon" (jag kallar alltid anorexin för hon) in och lägger in några ord/kommentarer.
Det är jättebra att du äter middag tillsammans med din familj men väldigt väldigt dåligt att det nästan är det enda du äter på en dag + att du dessutom tränar mer än normalt. Du bryter ner din kropp. Att mensen är oregelbunden är ett tecken på att du har obalans i kroppen så nä, det står inte rätt till. Det finns jättemånga olika saker som kan utlösa en ätstörning, det behöver inte alls handla om att man mår dåligt. Just panikångest är däremot en vanlig grej som kan utlösa en ätstörning. Panikångest är en grej som man upplever att man inte riktigt kan kontrollera, och då är maten en grej som man lätt kan ta till. Just för att ha något där du har kontrollen. Jag har själv haft panikångest många gånger men för mig var det tvärtom - Anorexin födde panikångesten.
Att du har en ätstörning råder det inga tvivel om. Jag kan inte säga över ett mail hur du och din kropp egentligen mår men med tanke på ditt extremt låga BMI så blir jag väldigt orolig. Det är väldigt mycket mer allvarligt än vad du tror och jag tycker att du ska söka hjälp. Prata först med dina föräldrar och om inte det går så vänder du dig (eller ni tillsammans) till BUP eller vuxenpsyk. Det spelar absolut ingen roll att du är blyg, du behöver inte prata om du inte vill. Och man får byta psykolog/terapeut hur många gånger man vill - tills det känns bra. Dom tar absolut inte illa upp. Jag har bytt många många gånger. Man måste känna förtroende till personen för att det ska ge något. Och om jag fick bestämma så skulle du boka tid hos en läkare också så han får se hur din kropp mår.
Innan jag slutar nu så vill jag bara ge dig en stor fet medalj, vet du varför? Att du skrev till mig betyder att du innerst inne vet att du har problem. Det är det första och största klivet mot ett friskt liv. Kom ihåg det. Lycka till, du har min mailadress om du vill fråga nånting, skriva av dig eller vad som helst.
Massor med kramar
Sandra
Jag är 1.62 cm och väger 37 kg, jag är medveten om att det är väldigt lite och att jag borde gå upp i vikt. Men samtidigt vill jag inte det. Jag har aldrig vägt över 40 kg, så det är inte så att jag har gått ner mycket i vikt, även fast jag kan erkänna att jag har gått ner lite. Som mest har jag vägt 39 kg, och som minst 35.
Jag har alltid varit smal.. Och jag stör mig otroligt mycket på folk som kommenterar min vikt och säger att jag borde äta mer. Jag vet själv att jag borde det, men på något sätt vill jag inte erkänna det för mig själv (även fast jag på sätt och vis gör det nu) och jag vet inte hur jag ska söka hjälp (om det nu skulle behövas) eller prata med någon om det eftersom att jag är rätt så blyg och inte tycker om att prata känslor eller liknande..
Jag försöker att äta lite för att gå ner i vikt, men samtidigt vill jag inte gå ner för mycket. Jag har inte så mycket självkontroll så att jag kan gå utan mat i flera dagar vilket är bra och jag äter alltid middag tillsammans med min familj, men andra måltider (främst lunch och mellanmål) äter jag väldigt sällan. Jag tränar dessutom 5-6 gånger i veckan.
Jag tycker inte att jag mår dåligt eller inte orkar med att leva så som jag gör, men jag märker ju att något inte är som det ska då min mens har blivit oregelbunden och jag skär mig ibland. Egentligen tycker jag inte ens att jag har någon anledning till att må dåligt. Så jag vet inte riktigt varför jag gör som jag gör, ibland kan jag få typ som panikångest.. tror du att det kan ha något samband med en ätstörning?
P.S. Gillar verkligen dina bloggar (:
Sandra svarar:
Hej! Vad bra att du är medveten om det. Du har ett BMI på 14 vilket motsvarar extrem undervikt. Vid en så låg vikt är det inte ovanligt att man blir tvångsinlagd. Nu beror det mycket på hur kroppen mår (vilopuls och värden) också, en person med ett BMI på 17-18 kan lika väl läggas in men ju lägre BMI du får desto lägre blir din vilopuls etc etc. Och ju lägre vilopuls du får desto större är risken att ditt hjärta stannar.
Som jag brukar säga till andra, läs igenom din egen text som om det hade varit jag som skrivit den till dig. Märker du att du har skrivit att du är medveten om att du väger lite - vet att du borde gå upp i vikt - du vill inte gå upp i vikt - du vet att du borde äta mer och du försöker att äta lite för att gå ner i vikt. Ser du dubbelmoralen? Det är ungefär som att ditt riktiga jag skriver och då och då så hoppar "hon" (jag kallar alltid anorexin för hon) in och lägger in några ord/kommentarer.
Det är jättebra att du äter middag tillsammans med din familj men väldigt väldigt dåligt att det nästan är det enda du äter på en dag + att du dessutom tränar mer än normalt. Du bryter ner din kropp. Att mensen är oregelbunden är ett tecken på att du har obalans i kroppen så nä, det står inte rätt till. Det finns jättemånga olika saker som kan utlösa en ätstörning, det behöver inte alls handla om att man mår dåligt. Just panikångest är däremot en vanlig grej som kan utlösa en ätstörning. Panikångest är en grej som man upplever att man inte riktigt kan kontrollera, och då är maten en grej som man lätt kan ta till. Just för att ha något där du har kontrollen. Jag har själv haft panikångest många gånger men för mig var det tvärtom - Anorexin födde panikångesten.
Att du har en ätstörning råder det inga tvivel om. Jag kan inte säga över ett mail hur du och din kropp egentligen mår men med tanke på ditt extremt låga BMI så blir jag väldigt orolig. Det är väldigt mycket mer allvarligt än vad du tror och jag tycker att du ska söka hjälp. Prata först med dina föräldrar och om inte det går så vänder du dig (eller ni tillsammans) till BUP eller vuxenpsyk. Det spelar absolut ingen roll att du är blyg, du behöver inte prata om du inte vill. Och man får byta psykolog/terapeut hur många gånger man vill - tills det känns bra. Dom tar absolut inte illa upp. Jag har bytt många många gånger. Man måste känna förtroende till personen för att det ska ge något. Och om jag fick bestämma så skulle du boka tid hos en läkare också så han får se hur din kropp mår.
Innan jag slutar nu så vill jag bara ge dig en stor fet medalj, vet du varför? Att du skrev till mig betyder att du innerst inne vet att du har problem. Det är det första och största klivet mot ett friskt liv. Kom ihåg det. Lycka till, du har min mailadress om du vill fråga nånting, skriva av dig eller vad som helst.
Massor med kramar
Sandra
Ska jag vara rädd eller glad?
Sen jag startade denna blogg har jag fått minst fem mail om dagen av tjejer som mår dåligt. Jag vet inte om jag ska vara glad eller livrädd.
Glad för att ni litar på mig, vågar öppna er och blotta mörka hemligheter. Hemligheter som ni knappt erkänt för er själva. Glad för att jag får positiv respons och för att flera av er har lovat att söka hjälp tack vare mina ord. Glad för att jag får göra det jag brinner för - hjälpa människor att ta sig upp från den djupaste botten där jag själv har varit och nästan drunknat i flera år.
Eller livrädd för att ni är så många. Livrädd för att jag får mail av tjejer som mår så pass dåligt att dom överväger självmord. Jag vill bara krama er allihopa och säga att det blir bra.
Men jag har bestämt mig för att vara glad. För om jag är rädd så hjälper jag ingen. Jag vill att ni allihopa ger mig en chans, så ska jag visa er varför ni ska välja livet istället för sjukdomen. Och jo, det går att välja. Men det är ni själva som väljer, jag kan inte göra det åt er. Det enda jag kan göra är att putta er lite i rätt riktning. Få er att tänka om och tänka rätt.
PS: Om man mailar mig och inte får svar direkt så är det inte för att jag ignorerar mailen utan för att jag har så fruktansvärt många mail att besvara och jag vill göra det ordentligt så jag kan sätta mig in i situationen och formulera ett personligt svar till varje person. Som sagt, jag svarar på alla, det kan bara ta lite tid : ) Fortsätt maila och vill ni "prata" av er eller kommer på något mer ni vill ha sagt så skicka flera. Och kom ihåg - inga frågor är dumma!
[email protected] <--
Sandra svarar på mail
Hej. Jag är en tjej på 14 år. Jag är 168 cm lång och väger just nu 51,5. Vilket jag tycker är extremt mkt. Min fråga till dig är om du tror att jag har en äs? Jag skall förklara lite mer:
Jag tycker att jag är otroligt tjock (fastän vissa säger att jag behöver gå upp i vikt). Jag vill inget hellre än att gå ner i vikt, helst vill jag ner till kanske 40. Jag spyr ibland och ibland går jag länge utan mat, nyss gick jag 20 dagar utan mat vilket resulterade i 2,5 kg viktminskning men så fick jag små hetsattacker efter det och åt upp mig till 52,4. Men nu har jag gått ner till 51,5 som sagt.. (fast igår vägde jag 51,1).
Jag kan väldigt sällan få hetsätningsattacker, väldigt sällan och inte så mkt mat. Så jag tror inte att jag har bulimi. Men samtidigt väger jag alldeles för mkt för att ha anorexi? Och jag har kvar min mens (fast den har blivit väldigt oregelbunden, ibland 3 månader mellan). Jag tränar ganska mkt men har grova sömnproblem så är alldeles för trött för att träna så mkt jag egentligen vill (eller för lat och oduglig). Jag har, vad man kan säga.. röster i huvudet. Kanske inte så mkt röster utan mer en del av mig själv som säger hur jag skall göra. En röst som klagar och skäller men berömmer mig om jag går ner i vikt.
Jag har som mest vägt 53 och efter att ha vägt 53 har jag som mest gått ner till 47. Man kanske kan säga att jag har en misslyckad äs? Knaske räknas det som UNS? Folk som väger lika mkt och är ungefär lika långa tycker jag är smalare än mig. Jag mår inte bra av det här, det är ingen kul lek men jag vill ändå inte ur det för jag vill bli smal!
Hur som helst. Tror du att jag har en äs? Isåfall vilken? Min gissning skulle väl vara UNS men sen kanske jag inte ens har en äs. Tacksam för svar.. <3
Sandra svarar:
Jag tänkte börja svara på lite mail jag får direkt här i bloggen, så även andra kan läsa. Så länge det inte är allt för personligt och så länge ingen skulle kunna gissa vem mailet är från förstås. Hör ni av er till mig, oavsett om det är i en kommentar eller i ett mail så kommer jag som sagt inte att ge ut några namn eller persondetaljer i bloggen. Jag vill att ni ska kunna känna förtroende till mig!
Tillbaka till mailet. Hej tjejen! Jag blir inte alls förvånad av att läsa detta mail då detta faktiskt är en typisk ätstörnings-situation. För det första så har du ett BMI på 18.2 (beräknat på 168 cm och 51,5 kg) vilket betyder att du omöjligt kan vara tjock. Du är underviktig och behöver gå upp till ett hälsosamt BMI.
Vet du vad? Jag är ungefär lika lång som du och jag har vägt under 40 kg. Då orkade mitt hjärta knappt slå för att jag var så underviktig. Jag var nära att dö. Förstår du? Det värsta var att jag kände mig fortfarande tjock då, hade inte jag tagit mitt förnuft till fånga och gått upp i vikt så hade jag varit död idag. För man slutar aldrig, man blir aldrig nöjd. 60 blir 50, 50 blir 45, 45 blir 40, 40 blir 30 och sen ligger du i en kista.
Du skriver att du gick 20 dagar utan mat och gick ner 2,5 kg. Sen fick du hetsätningsattacker. Jag ska förklara varför. När du går utan mat (vare sig det är en dag eller fem veckor) så ställer kroppen in sig på svält. Det betyder att den sparar på allt den kan eftersom den inte vet när den får mat nästa gång. Allt du stoppar i dig behåller kroppen så länge den bara kan. Den är smart. Och det du går ner i vikt under svält är till största delen bara vätska. Hetsätningsattackerna är kroppens rop på hjälp. Den rent utav SKRIKER efter näring och då tar din överlevnadsinstinkt i hjärnan över vilket leder till hetsätning. Jag ska förklara mer om vad som händer i kroppen vid svält i ett annat inlägg sen.
Svält och hetsätning gör att du förstör din kropp och dina tarmar. Du går pendlar vikt eftersom din vätskebalans är heeeeelt åt skuttan! För att kroppen ska fungera så behöver den regelbundna måltider och inga överraskningar. Jag vill absolut inte skrämma dig men du F Ö R S T Ö R din kropp och kastar bort ditt liv.
Du måste söka hjälp. Jag kan inte ge dig en diagnos eftersom jag inte är en läkare MEN jag kan säga att du har en ätstörning. Det behöver man inte vara Einstein för att förstå, och jag tror du vet det innerst inne. Läs din egen text som om den vore skriven av någon annan, tycker du att det låter sunt? Kan också säga att det inte är bulimi. Huruvida det är ätstörning UNS eller anorexi kan jag inte uttala mig om. Som sagt, sök hjälp! Det går inte över av sig självt. Massa kramar och lycka till!
Jag tycker att jag är otroligt tjock (fastän vissa säger att jag behöver gå upp i vikt). Jag vill inget hellre än att gå ner i vikt, helst vill jag ner till kanske 40. Jag spyr ibland och ibland går jag länge utan mat, nyss gick jag 20 dagar utan mat vilket resulterade i 2,5 kg viktminskning men så fick jag små hetsattacker efter det och åt upp mig till 52,4. Men nu har jag gått ner till 51,5 som sagt.. (fast igår vägde jag 51,1).
Jag kan väldigt sällan få hetsätningsattacker, väldigt sällan och inte så mkt mat. Så jag tror inte att jag har bulimi. Men samtidigt väger jag alldeles för mkt för att ha anorexi? Och jag har kvar min mens (fast den har blivit väldigt oregelbunden, ibland 3 månader mellan). Jag tränar ganska mkt men har grova sömnproblem så är alldeles för trött för att träna så mkt jag egentligen vill (eller för lat och oduglig). Jag har, vad man kan säga.. röster i huvudet. Kanske inte så mkt röster utan mer en del av mig själv som säger hur jag skall göra. En röst som klagar och skäller men berömmer mig om jag går ner i vikt.
Jag har som mest vägt 53 och efter att ha vägt 53 har jag som mest gått ner till 47. Man kanske kan säga att jag har en misslyckad äs? Knaske räknas det som UNS? Folk som väger lika mkt och är ungefär lika långa tycker jag är smalare än mig. Jag mår inte bra av det här, det är ingen kul lek men jag vill ändå inte ur det för jag vill bli smal!
Hur som helst. Tror du att jag har en äs? Isåfall vilken? Min gissning skulle väl vara UNS men sen kanske jag inte ens har en äs. Tacksam för svar.. <3
Sandra svarar:
Jag tänkte börja svara på lite mail jag får direkt här i bloggen, så även andra kan läsa. Så länge det inte är allt för personligt och så länge ingen skulle kunna gissa vem mailet är från förstås. Hör ni av er till mig, oavsett om det är i en kommentar eller i ett mail så kommer jag som sagt inte att ge ut några namn eller persondetaljer i bloggen. Jag vill att ni ska kunna känna förtroende till mig!
Tillbaka till mailet. Hej tjejen! Jag blir inte alls förvånad av att läsa detta mail då detta faktiskt är en typisk ätstörnings-situation. För det första så har du ett BMI på 18.2 (beräknat på 168 cm och 51,5 kg) vilket betyder att du omöjligt kan vara tjock. Du är underviktig och behöver gå upp till ett hälsosamt BMI.
Vet du vad? Jag är ungefär lika lång som du och jag har vägt under 40 kg. Då orkade mitt hjärta knappt slå för att jag var så underviktig. Jag var nära att dö. Förstår du? Det värsta var att jag kände mig fortfarande tjock då, hade inte jag tagit mitt förnuft till fånga och gått upp i vikt så hade jag varit död idag. För man slutar aldrig, man blir aldrig nöjd. 60 blir 50, 50 blir 45, 45 blir 40, 40 blir 30 och sen ligger du i en kista.
Du skriver att du gick 20 dagar utan mat och gick ner 2,5 kg. Sen fick du hetsätningsattacker. Jag ska förklara varför. När du går utan mat (vare sig det är en dag eller fem veckor) så ställer kroppen in sig på svält. Det betyder att den sparar på allt den kan eftersom den inte vet när den får mat nästa gång. Allt du stoppar i dig behåller kroppen så länge den bara kan. Den är smart. Och det du går ner i vikt under svält är till största delen bara vätska. Hetsätningsattackerna är kroppens rop på hjälp. Den rent utav SKRIKER efter näring och då tar din överlevnadsinstinkt i hjärnan över vilket leder till hetsätning. Jag ska förklara mer om vad som händer i kroppen vid svält i ett annat inlägg sen.
Svält och hetsätning gör att du förstör din kropp och dina tarmar. Du går pendlar vikt eftersom din vätskebalans är heeeeelt åt skuttan! För att kroppen ska fungera så behöver den regelbundna måltider och inga överraskningar. Jag vill absolut inte skrämma dig men du F Ö R S T Ö R din kropp och kastar bort ditt liv.
Du måste söka hjälp. Jag kan inte ge dig en diagnos eftersom jag inte är en läkare MEN jag kan säga att du har en ätstörning. Det behöver man inte vara Einstein för att förstå, och jag tror du vet det innerst inne. Läs din egen text som om den vore skriven av någon annan, tycker du att det låter sunt? Kan också säga att det inte är bulimi. Huruvida det är ätstörning UNS eller anorexi kan jag inte uttala mig om. Som sagt, sök hjälp! Det går inte över av sig självt. Massa kramar och lycka till!
