Sandra svarar på mail
Jag har så länge jag kan veta haft väldigt konstig relation till mat. När jag var mindre så hade jag alltid någonting i munnen, oftast en godis, klubba eller något liknande. När jag då blev äldre så blev det enkelt för mig att gå och köpa godis och sådant så fort jag kände för det. Jag gick fort upp i vikt och vägde ca 15 kg mer än vad jag borde ha gjort i min ålder. Jag trivdes då väldigt bra med mig själv, men så började jag tvivla på att man verkligen skulle se ut som jag gjorde, (bör tillägga att jag verkligen inte såg överviktig ut).
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, och jag gick då ner från ca 65 kg till ungefär 48 kg(på 7 veckor) . Mina föräldrar var oroliga och jag fick då träffa en läkare samt en psykolog för att undersöka om jag hade några mer djupgående problem. Under ungefär 2 års tid så gick jag upp alla de kilona jag hade gått ner tidigare. Det var vid den här tiden jag blev besatt av att läsa på olika pro ana sidor. Kunde sitta i flera timmar och bara läsa, titta på bilder och jämföra med hur jag såg ut.
Istället för att som många andra har gått ner i vikt av det, så började jag gå upp i vikt. Rejält. Under mindre än 1 år så gick jag upp 15 kg. Och det finns liksom ingen hejd. Jag kan sitta och se på tv, och utan att jag är medveten om det så kan jag ha ätit nästan 2 hela godispåsar. Jag försöker medvetandegöra det jag äter, men jag är så otroligt rädd för att det ska utvecklas till någon sorts störning. Det kanske inte verkar som ett problem, men det är ett problem för mig. Tack på förhand! /Sofia
Sandra svarar:
Hej Sofia. Jag förstår att du är rädd och att det är ett stort problem för dig. Du har helt klart någon form av ätstörning och du behöver hjälp att ta dig ur den. Jag vet inte hur gammal du är men börja med att gå till din läkare och få en remiss till vuxenpsyk eller så vänder du dig direkt till Ungdomsmottagningen/BUP. Så fort man har någon form att jobbig relation till mat och vikt så är det en ätstörning. Mat behöver vi för att kunna leva, men vårat liv ska inte kretsa runt mat. Tiden du har ska gå åt till att må bra och ha så roligt som möjligt.. inte till att fundera på vad du ska äta, när du ska äta eller vad du har ätit osv.
Klart man ska äta godis ibland (jag äter godis varje dag) men äter du regelbundet utöver det? Frukost, lunch, middag och mellanmål? Det är A och O för en hälsosam kropp och själ. Du skriver att du inte är överviktig, så då borde du kanske ligga på normalvikt? Då har du inget behov av att varken gå upp eller ner i vikt (som jag förstår det) utan jag tycker du kör på att äta regelbundet och bra, röra på dig några gånger i veckan och äta godis/fika/vaddetnukanvaradugillar, när du känner för det eller är sugen. Inget ska vara förbjudet. Släng vågen och sluta fokusera på vad du väger.. vad du vill väga, vad du borde väga och bla bla. Sånt spelar ingen roll!! Du har inte tid att slösa energi på att hata din kropp - DU HAR ETT LIV ATT LEVA OCH EN KROPP ATT ÄLSKA!! Lycka till, kram ♥
hej!
jag började läsa din blogg för ett tag sedan och tänkte nu att du kanske kunde svara på min fråga.
förra hösten (2009) började tänka väldigt mycket på min vikt, jag valde att ha godisförbud. "hann" aldrig äta frukost, då jag valde att kliva upp för sent. maten i skolan var äcklig, så då hade jag hoppat över frukost och lunch varje dag hela förra hösten. middag åt jag med familjen, men jag minskade på det också. ibland åt jag ingenting till middag heller, då jag kom hem sent.
mamma sa till mig att det inte fanns något kvar av mig, men inget mer med det. det blev jul, jag åt en massa julmat och åt precis som vanligt. mådde dock väldigt illa efter varje gång jag ätit.
det blev nytt år, jag hade en massa nyårslöften, bland annat att jag skulle träna 2 gånger i veckan, gå en promenad varje dag, gå hem från skolan ibland och så. jag gick promenad varje dag, även i snöstorm. jag tränade. en morgon när jag vaknade hade jag ingen kraft i höger sida, jag svimmade några gånger. mamma blev mer och emr orolig för mig, hon trodde jag hade en ätstörning, men jag förnekade det. nu den senaste månaden har varit hemsk. jag var på övernattning med scouterna och min ledare tyckte jag åt alldeles för lite, han ringer mamma, han pratar med någon psykolog och betsämde att jag inte ska få komma med på en vandring vi ska göra i maj.
han sa att jag får förlja med om jag äter så att jag klarar av att gå så långt. så den senaste månaden har jag ätit varje måltid, men hela tiden har jag en tanke om att jag inte borde göra det. jag vill inte äta. jag vill bara gå ner i vikt, för jag är överviktig... är 165cm lång och väger 59kg.
vet inte vad jag ska göra? har jag någon ätstörning?
juste, kan tillägga att jag också gick ner 10kg under förra hösten...
Hej Sandra. Jag är 25 år och har haft diagnosen anorexia nervosa i snart 12 år. Det är en fruktansvärd sjukdom som jag (inte du heller är jag säker på) inte önskar min värsta fiende. Jag har varit under sluten/öppen vård under 8 av dessa 12 år och hade ett BMI på som lägst 8,8. Men jag skulle ge allt för att ligga där igen... hellre dö av svält (vilket jag redan kliniskt sett har gjort 2 gånger) än att vara där jag är idag. Jag har säkert ett BMI på 23 och vägrar träffa människor... det finns inte en chans i världen att jag går utanför dörren. Har sedan några veckor återgått till svälten och det är såhär det måste vara... Dt finns ingen annan väg. Jag har testat att vara normalviktig och det är ett HELVETE. Hellre lever jag med anorexia som enda vän.
I höst blir det capio i Varberg. Jag vet inte om de kan hjälpa mig, men jag vet att om det inte hjälper så ger jag upp. Jag har gått igenom allt när det gäller anorexia och har fått benskörhet och njurpåverkan på kuppen.
Jag beundrar dig som har kommit så långt att du klarar av att höra andras historier.
Jag vet att vi aldrig kommer att bli friska. Men jag hoppas för guds skull att jag en dag kan må bättre...
Många kramar
Till mail-skrivaren:
Hur gjorde du för att gå ner så många kilo på 7 veckor?
