Sandra svarar på mail

Hej! Jag är en orolig förälder till en dotter på 19 år som just nu ligger på anorexia enhet med permission bara på helgerna. Hon har varit där ca 6 veckor av totalt 12. Problemet är att hon fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt alls. Hon har tränat massor och ätit VÄLDIGT hälsosamt. Jag har varit orolig och försökt hålla koll på henne men det är svårt. Vecka 7, när vi var ute och provade studentklänningar tillsammans, såg jag henne utan kläder och förstod att det var allvar. Jag lyckades hitta en läkare som hade lite kunskap och vi kom in på dagvård på en anorexia enhet bara en månad senare. Från juli fick hon en plats inom slutenvård, då vi inte lyckades vända hennes viktnedgång utan bara stoppat den.

Nu har hon gått upp i vikt och ligger på ett BMI på ca 18. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa henne bli frisk och leva ett ungt och härligt liv igen!! Men innan hon själv inser vad hon håller på med, kommer hon ju inte bli frisk! Hon ligger på enheten ”för vår skull”. Har du några tips och idéer om vad jag kan säga eller göra för att hitta knappen som gör att hon vänder och förstår vad hon håller på med? Hon har professionell hjälp på enheten, men inte heller där verkar de kunna ”komma åt” henne och få henne att öppna sig. Jag hoppas du har tid att svara, bara ett litet kort svar som kan hjälpa mig i rätt riktning. :-) Tack och Må gott! (för det är viktigt!!)

Sandra svarar
:
Hej! Jag förstår att du känner dig maktlös och helst av allt skulle vilja trycka på en knapp så hon blir frisk. Anorexi är en fruktansvärd sjukdom inte bara för den som blir drabbad utan även för nära och kära till den drabbade. Din dotter kommer aldrig bli frisk om hon inte vill det själv, du kan aldrig tvinga henne att bli frisk däremot kan du hjälpa henne att förstå att hon är sjuk. Prio ett när man kommer in på en ätstörningsklinik är att gå upp i vikt. Detta för att det är omöjligt att ta tag i det psykiska när hjärnan har varit inställd på svält under en längre tid. Din dotter har gått upp i vikt och det är super. Men det är en lång väg kvar.

Nu gäller det att ni verkligen håller koll på henne en bra tid framöver. För om jag får göra en vild gissning så tror jag att hennes planer är (eftersom du säger att hon gör allt för eran skull) att.. hon har inte insett att hon är sjuk = hon vill inte bli frisk = anorexin är starkare än henne.. när hon blir utskriven så kommer hon sakta men säkert börja gå ner i vikt igen och till slut vara tillbaka på ruta ett igen. Detta är VANLIGT eftersom många (släkt och vänner till den drabbade) tror att man är frisk när man har gått upp i vikt. Men om du är medveten om detta så kommer det inte att behöva gå till så.

För att få någon att inse att dom är sjuk så finns det lite olika grejer man kan testa. Min mamma tvingade av mig kläderna och tog kort på mig i trosor för att sedan visa bilderna för mig. Det kan låta helt sjukt men när jag kollade mig själv i spegeln så såg jag bara fett överallt och när jag fick se bilderna mamma hade tagit så var det som att se sig själv med någon annans ögon. Jag såg ett skelett. Sen finns det många bra böcker både för dig och för din dotter. Jag tycker att du ska läsa ”Du fattar ju ingenting!” och ”Såhär kan man förebygga och behandla ätstörningar”. Din dotter borde läsa ”Sluta svälta”, ”Mattillåtet”, ”Bli vän med kroppen och maten” och ”Älska din kropp som den är”. Böcker hjälper mer än vad man tror! På biblioteket hittar du massor av självhjälpsböcker.

Något som också är viktigt är att du försöker ta bort fokuset på anorexin. Påpeka aldrig om att hon har gått ner eller gått upp i vikt utan säg istället att hon har en fin tröja på sig. Bli aldrig arg på henne för att hon har det jobbigt vid matbordet och tvinga aldrig i henne mat – det gör det bara värre. Om hon blir tvungen att avbryta en måltid så låt henne göra det och gå sedan, ungefär en timme senare när ångesten lagt sig lite, och försök prata med henne. Det kan resultera i att hon går med på att följa dig till köket och äta en macka för att kompensera för den avbrutna middagen. Att skaffa en hobby av något slag är också väldigt ångestdämpande. Har hon någon? Det kan vara vad som helst - smyckestillverkning, ridning, hundar, scrapbooking.. etc etc. Något hon kan göra när ångesten är stark! Det finns tusen grejer jag skulle kunna säga men då skulle detta inlägg aldrig ta slut så jag avslutar med det viktigaste av allt: Ge aldrig upp!

Lycka till nu. Din dotter får gärna maila mig om hon vill ha någon att prata med. Kram!


Postat av: bitte

Hej skulle du vilja va snäll och gå in på den här länken



http://nelly.com/newProducts.asp?qNavigation=&qNavigationId=4&navName=senast-inkommet-man&genderName=klder-fr-kvinnor&query=&campaignpage=campaign_template_id_66&language_id=1&urltype=rewritten&keep=nyheter



Och rösta på den tjej det står Linda Anderson på.

Skulle bli väldigt väldigt glad ifall du vill hjälpa mig.



Kram

2010-09-09 . 20:49:26
Blogg: http://www.lovemercury.se
Postat av: V, 15 år.

Hej Sandra!

Jag är en otroligt glad tjej som är femton år. Jag går i nian och håller på med ett fördjupningsarbete inom idrott om just ätstörningar. Jag sökte efter bloggar, forum och allt möjligt där man kan hitta information om anorexi och bulimi. Det var då jag började tänka på min egna situation. Jag är 15 år, ca 163 cm lång och väger endast 42,4 kilo. Jag äter 4 gånger om dagen, frukost då jag äter mig mätt, lunch då jag inte alltid kan äta mig mätt på grund av att jag ibland inte klarar av att äta den äckliga skolmaten, mellis då jag äter mig nästintill mätt och middag då jag alltid blir mätt. Jag har alltid vägt väldigt lite och varit väldigt liten. Jag har varit den flickan i klassen som alla tror ska blåsa bort när vinden blåser och många i min skola har även undrat ifall jag har eller har haft anorexi. Jag har inte haft något problem med det och jag har inte alls tänkt på vad jag äter och inte äter. Det har jag aldrig gjort förrän nu då jag tycker att det är väldigt konstigt.

Jag äter godis minst två dagar i veckan och dricker läsk ungefär lika många, jag äter skräpmat kanske mer än vad man brukar men min vikt vill inte rubba sig. Jag bryr mig egentligen inte så mycket men jag vill bara veta om det är någon störning i min kropp.

Jag har 65A i bh-storlek, ingen rumpa och jag har ännu inte fått min mens. Jag undrar även om dessa saker har någonting med min vikt att göra?

Tror du att jag har någon störning? Jag skulle jätte gärna vilja ha ett svar så snabbt som möjligt.

Kram.

2010-10-28 . 16:26:31
Postat av: C

Jag har läst en del av din blogg och jag måste bara säga att du är grym! Vilka bra svar du ger på mailen du får och vilken bra information du ger ut! Själv är jag 18 och har tampats med ätstörningar i tre år. Du inspirerar mig att fortsätta kämpa mot ett friskt liv, för jag vill kunna hjälpa andra när jag blir äldre. Ska ha en föreläsning för högstadielärare som projektarbete. Jag ska föreläsa om ätstörningar och hur de kan göra för att förebygga det.

2011-01-03 . 22:15:30
Blogg: http://a-new-life.bloggplatsen.se
Postat av: Anonym

Hej!

Jag skulle vara tacksam om du svarade på det här verkligen!

:

Jag är 13 år, Jag väger nu lika mycket som jag gjorde förra året när jag var 1.60 lång. Nu är jag iallafall ca. 1.70 och väger 47 kg.

Alltså har jag tappat ganska mycket.



Min mamma börjar bli orolig och tycker att jag väger för lite, mina vänner tycker det...och av ganska många blir jag kallad t.e.x:

Spinky, m.m.

Själv lider jag inte utav någon sjukdom och jag tycker inte alls att jag ser för smal ut!

Jag äter som alla andra, jag tränar några dagar i veckan och jag mår helt enkelt bra!



Men jag undrar om jag väger för lite?

För min största rädsla är att gå upp i vikt!

2011-01-04 . 11:17:46
Postat av: Hanna

Jag passar på att säga hej när jag ändå är här och vill samtidigt tipsa om min blogg som du hittar på http://wordsbyme.se. Där kan du se mina senaste tavlor, läsa om mitt 2010, mina senaste shoppingfynd osv.. Ha en trevlig kväll!

2011-01-06 . 21:36:34
Blogg: http://wordsbyme.se
Postat av: Anonym

Hej jag vet inte om

Du fortfarande bloggar här längre men iallafall.

Jag känner mig väldigt tjok och jag vet inte om jag är det eller inte för när jag tittar på mig själv i spegel så kan jag inte avgöra om jag är tjock eller inte. Jag är cirka 167 cm lång och väger cirka 58 kilo jag har under hela min upväxt pendlat i vikten.

Jag brukar hoppa över vissa måltider som frukost och lunch och äta lite till middag och istället för frukost och lunch brukar jag dricka vatten och ta ett tuggimmi. Det är ganska många som säger till mig att äta ordentligt men det går lixom inte och jag blir jätte stressad när man ska ta mat i skolan och alla kollar hur mycket man ta och ska kommentera om man ta för mycket eller om man inte tar någon mat alls.



Vad ska jag göra?



(jag är 14 år)

2011-01-09 . 23:27:14



Namn:
Spara uppgifterna?

Mailadress: (publiceras inte)

Blogg:

Kommentar:

RSS 2.0